Om diskmaskinsmanicker, råttbon och en nypa kärlek
Jag älskar livet på landet och livet i ett litet skruttigt gammalt hus. Nittionio procent av tiden. Resterande en procent smakade jag på ikväll när både diskmaskinen valde att få någon sorts tuppjuck och spotta vatten över hela köket (som Knut febrilt försökte stoppa med sina små, lurviga tassar) och ett råttbo uppdagade sig bakom ovan nämna manick. Ville 1. Lägga mig ner på golvet och. 2. Flytta in i Drömmen, helst igår, alternativ flytta hem till flickrummet eller hyreslägenhet med lyxig hyresvärd att ringa vid problem. Med allt bilstrul vi haft detta år så har vi kramat om varandra och sagt att "vi har i alla fall en diskmaskin som tutar och går, och det är ju guld värt". Nu ska vi gå två och ett halvt år tillbaka i tiden och handdiska. Tillbaka till att välja om en ska diska eller duscha på kvällen då vi bara har ungefär sju minuters varmvatten i vårt lille torp. Men samtidigt är jag så tacksam att jag har föräldrar och svärföräldrar som kommer och kliar sin hårbotten lika hårt som jag gör, vrider och vänder på slangar och filter och silar samt kommer med winerbröd till kaffet (förmodligen bättre än sån lyxig hyresvärd). Diskmaskinshaveri och råttbofynd kräver winerbröd på en måndag, så är det bara. Så är det bara så att krypa på alla fyra med bra belysning och slarvtrasor så himla jobbigt, för all lort i alla hörn och varenda vrå kommer liksom fram och spökar för mig.
 
.. och samtidigt är jag så glad och tacksam att vi har det där lyxiga varmvattnet. Att vi har möjlighet att faktiskt ha en diskmaskin och när jag sätter detta i perspektiv till omvärlden så är detta ingenting. Bara en materiall petitess i mitt liv, ingenting att grubbla över. Som min kloka syster sa "Det kanske är universums sätt att berätta för er hur bra ni egentligen har det", och det stämmer ju. Så länge vi har varandra så är söndriga bilar, upproriska diskmaskiner och några tusenlappar mindre på sparkontot ingenting.
 
Så tack gamla huset med råttbo, upprorisk diskmaskin och lortiga golv att du sätter saker och ting i perspektiv för mig. Så länge vi har varandra, Fredrik och jag, med en nypa föräldrar, svärföräldrar, syskon och syskonbarn, ja så länge är jag rikast av alla. 
 
 
Glädjen i vardagen
Känner mig så varm när jag tänker på denna höst. Hade en riktig bergochdalbanesommar med massor med jobb och min älskade, älskade, saknade Trollfrej fick galoppera vidare till de evigt gröna ängarna. Men så kom hösten, ett nytt kapitel. En ny almenacka, jag gick till frisörskan, tog ordentligt tag i stallrenoveringen och plötsligt är den där; hösten jag drömde om i somras när jag var ledsen, så ledsen. Så jag passar på att göra saker som gör gott för själen mellan varven i stall- och husrenoveringens tecken; äta avokadomackor, gå långsamma promenader utan tankar på hur långt eller hur fort man går, bakar, lagar mat och knäskurar golvet. Jag sitter med solarbete som ibland gör att det knyter sig i magen på mig, gräset är lite för högt ute på gården, diskmaskinen går hela tiden men ändå verkar det bli mer disk på diskbänken. Men det gör inte så mycket, livet är mer än alla måsten, jag tar det lite pö och pö och som det kommer, det löser sig.
 
På kvällarna när vi kommer in från stallrenoveringen så är vi smutsiga, trötta och hungriga. Vi fikar nyduschade, uppkrupna i soffan med fika och ser serier där man inte behöver tänka så mycket; paradise hotel eller 30 rock, skrattar tillsammans och kryper sedan ihop tätt i ett iskallt sovrum med udda sängkläder. Medaljonger på täcket, blommor på ena kudden och ränder på andra, Fredrik som har bäddat förstås, min hjärna blir lite knäpp med sådan miss-matchning men å andra sidan känns det sommarlovsaktigt, som att vi sover i en mysig liten sommarstuga. Även om det allt som oftast drar kallt, är lite för fuktigt på toaletten, lite för kallt i sovrummet trots pyamas och dubbla täcken så älskar jag ju detta lilla hus. Vårt lilla sommartorp !