Önskeinlägg: Om framtiden

Det låter underbart att du vill släppa på rädslan! Släpp in oss i livet på gården. Vore så mysigt om du ville dela med dig lite av era framtidsdrömmar. Ofta skriver du att du och F sitter och pratar och planerar framtiden. Vad ser ni i den? Ser ni barn i en nära framtid? Var vill ni jobba? Vad vill ni odla? Vilka djur vill ni ha? Älskar den här bloggen och tycker du är som en Elsa Billgren fast på landet. Fortsätt! <3

 
Jag fick denna kommentar för ett tag sedan (jag är verkligen Sveriges segaste människa på att svara på kommentarer, både här och på Instagram, men jag läser ALLT och blir SÅ glad!), tänkte i alla fall att det är hög tid att beta av lite önskeinlägg. 

Först och främst, tack snälla du, för dina fina ord. Blir glad enda ut i örsnibbarna över dina ord. Tack! Framtiden, ett mycket spännande ord tycker jag. Det bär på så mycket, förväntan, drömmar, planer och fantasier. Vissa saker kommer att förverkligas, andra kommer att fortsätta att vara drömmar ett tag till. Vi pratar mycket om framtiden, ja. Jag tror att det är mest för att det har blivit vårt sätt att ta oss framåt i husbygget. "Tänk när vi har en tvättstuga!" säger jag medan jag trycker in kläder i tvättmaskinen i vår trånga toalett på nedervåningen och hänger upp alla kläderna i gästrummet på övervåningen. Är inte missnöjd alls över hur (spartanskt) vi har det, men längtan efter vad som komma skall är en stor drivkraft inom både Fredrik och mig.

Vi renoverar absolut inte huset för att det ska bli något facy show-off hus. Det kommer att bli ett fantastiskt drömhus, att LEVA i. Jag drömmer om en ordentlig tvättstuga, ett stort kök och golvvärme, just för att kunna leva ett enkelt liv sedan. Vi bor i ett kallt hus, det är dragit och värms upp av direkt-el. Inte alls hållbart ur ett miljömässigt eller ekonomiskt perpektiv. Vi drömmer om ett hus som är gediget, rejält och hållbart på många olika vis.



Framtiden vi drömmer om är ett liv där projekten aldrig tar slut. Vi är inte sådana som sitter stilla hela dagarna, vi gillar att vara aktiva och ha projekt. Dagen huset är klart kommer det att finnas massor att göra; garage, trädgård, odlingstäppa, bastu, hönshus. Planerna tar aldrig slut. Och så vill vi ha det också. Ett livsprojekt - helt enkelt. Ingen brådska. Dock längtar vi tills projekten blir mer koncentrerade till barmarkssäsongen, så hösten och vintern går åt till annat. Vi drömmer om att ha en aktiv fritid. Söndagar ute i skogen framför en eld, fiska, jaga och uppleva utomhus. På hösten ska alla bär i skogen förstås plockas, och svampen och sedan ska det saftas och syltas så det står härliga till! Ha mycket tid för våra djur och framför allt för varandra.

En dag vill vi bli föräldrar, ja. Men det är en fråga jag fullständigt avskyr att få. Jag tycker att det är ett beslut som helt och hållet ska tas mellan blivande föräldern/föräldrarna och inget som någon annan har med att göra. Att kunna få barn är ingenting jag tar för givet alls. Som det är idag hade jag inte velat utsätta ett litet barn för vårt liv. Fredrik jobbar skift och varannan vecka ses vi inte alls under veckodagarna. Jag lägger ner min själ i mina hästar. Huset vi bor i är inte anpassat för en liten person heller. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen jag har kring mig. Mina systerdöttrar, Fredriks systersöner, mina vänners barn. Det är bland det mysigaste jag vet, att ha ett par knubbiga armar runt min hals och få busa med en skrattande liten person. 

Det är lättare att prata om djur än om barn! Absolut drömmer vi om fler djur! Jag kommer alltid att ha hästar. Två stycken så de har sällskap av varandra men ändå är nog få att kunna hinna träna och pussa på regelbundet. Kanske under en period av livet endast en? och hyra ut den andra stallplatsen. Den dealen skulle jag kunna gå med på. Ett tag i alla fall. Skulle gärna ta mig an en unghäst nästa gång jag ska köpa en häst. Ett eget föl allra helst, men då går det fort att hästantalet blir fler än man tänkt.



Hönsdrömmen är ju ständig, det borde ni ha koll på vid det här laget. Jag vill ha en hel flock som går runt och pickar och sprätter och lägger ägg med saffransgul gula. Hedemorahöns, helst. Tanken har slagit mig att ha sommarhöns, men jag är liksom lite tveksam till "tillfälliga" lösningar. Jag vill ha allt eller inget på något vis. Så tills jag har ett ordentligt hönshus med en stor rastgård låter jag mig hållas. Och hönshuset är inget vi kommer att prioritera att bygga på just nu. Så hönsdrömmen lever vidare, aboslut!

Mer djur vi skulle kunna tänka oss att ha är stutar och får, jag är lite intresserad av grisar medan Fredrik varken är ett fan av själva djurslaget eller köttet från dem. Om vi skulle skaffa får eller stutar så skulle det vara småskaligt, för att hålla markerna betade och hålla oss med närproducerat kött. Jag älskar tanken av att ha två sällskapsgetter också, som bara går runt och är trevligt sällskap, de verkar vara så häftiga djur! Fredrik har pratat om bikupor också, det vore kul! Tidigare har vi också drömt om en hund som ska bo med oss i drömmen. Men så länge vi har Knut så är det inte aktuellt. 



Annars är vi inte så sugna på att ha mycket djur till mängden. Vi vill hellre ha få djur man verkligen har tid att ta hand om. Två hästar och en katt är alldelens tillräckligt nu. Även om det skulle flytta hit höns, får, getter, stutar, bin och grisar så skulle vi aldrig ha fler än vad vi klarar av att ta hand om ordentligt. Det känns viktigast. Det ska vara roligt och ingenting annat att ha djur!

Jag jobbar med mitt drömjobb just nu. Har ett års vikariat. Så min stora önskan är att få fast jobb och få fortsätta ha det så bra om dagarna som jag har nu. Jag har alltid slitits åt två olika håll. Halva mig har velat skriva och fota och vara kreativ. Författare har jag velat bli så länge jag kan minnas. Sitta med en rykande kaffekopp i pyamasbyxor och skriva sida efter sida av en bok. Få ge ut en bok, två böcker och tre böcker. Medan andra halvan velat ha ett kontorsjobb med fasta arbetstider, kollegor man trivs med, har kul med. Ett jobb som känns utmanande och utvecklande. Det har jag nu. Och så länge jag tycker det är lika kul som nu kommer jag förstås vilja vara kvar. Fredrik är i och för sig ägare till halva backen, men han är en egen person och inte den personen som driver denna blogg. Så vad han gör om dagarna lämnar jag osagt.



Så drömmer vi om odlingar. Jag vill ha ett stort växthus i trä. Ett sånt man kan gå in i och sitta och äta i medan en djungel av tomater, squash och andra slingriga växter omringar en. Jag vill ha en stor köksträdgård med pallkragar och gångar mellan odlingarna. Med kryddor, ätbara blommor och sallader. Ett land som rymmer både potatis, rödbetor, grönkål och rotselleri. Rabatterna i övrigt ska vara lättskötta och gärna lite vildvuxna. Bärbuskar och fruktträd.

Men mest av allt drömmer vi om tid. Att ha tid att ta hand om djur, odla mat och umgås med varandra. Om det är möjligt och känns bra i framtiden, kanske förlänga helgen någon dag och "jobba" hemma på gården med odlingar och djur, spara pengar på matkostnader genom att lägga tid på sina egna projekt här hemma. Men än så länge, är jag strålande nöjd men hur det är jobbmässigt och vill inte ändra något på det. Vi älskar att resa, båda två. Utomlands och inom Sverige. Hälsa på vänner eller turista själva. Jag hoppas att framtiden kommer att bjuda på lite mer fjällvandringar, solsemestrar och besök i andra kulturer (har faktiskt tre planerade utlandssemestrar nästa år!!). Men det är inte så mycket mer komplicerat än så. Vill baka mitt bröd, hänga i vår bagarstuga, bo i ett varmt, tryggt hus där ögonen kan vila. Ha filmkvällar med vänner och lagomt mycket projekt att pyssla på med. Ett lugnt liv på landet.

Det är lite läskigt att prata om framtiden. Det är lätt för människor generellt att sluta fokusera på här och nu för att nå drömmar och mål. Jag tänkte bara förtydliga, att detta är just drömmar och planer. Lika fort kan de ändras och bli annorlunda. Ingenting är bestämt eller så, det finns bara där, som en dröm om en framtid, som hur som helst ska levas här på backen.

Att stanna upp och titta tillbaka
Bilder från oktober 2016.
 
Jag är ofta duktig på att fokusera framåt, sätta mål och sedan stäva efter dem. Jag älskar tillfredställelsen ett uppnått mål ger och blir väldigt driven av att tänka på framtiden och vad jag vill uppnå, hur jag vill leva och så. Däremot är jag ganska dålig på att titta tillbaka. Att inse att man påbörjat en lång resa och att man idag, trots att målgången kan kännas långt bort, ändå har kommit en bra bit från starten. Det slog mig nytligen, medan jag gjorde veckans matlådor. Hur annorlunda livet var för ett år sedan. Höstterminen 2016 läste jag till största delen 125 % på universitetet. Ett universitet som ligger 12 mil från backen. Dit jag busspendlade varenda dag, och spenderade uppemot 5-6 timmar i bussen varje dag. Jag jobbade varenda söndag på travskolan inne i Skellefteå, två kurser med småflckor hade jag tillsammans med min kompis Wilma. Utöver det gick jag ett hålbarhetsprogram med kvällsträffar i Umeå där vi gjorde studiebesök och löste case åt företag. Så bygget och hästarna på det. Så annorlunda allt är nu. Trots att dagarna fylls, oftast till fullo, så är livet så mycket enklare nu. Jag jobbar tre mil från backen, en halvtimmes bilfärd, då jag passerar två affärer och två bensinmackar om något skulle behövas eller bilen tankas. Jag behöver inte plumsa en kilometer i nysnö för att ta mig till en busshållsplats, febrilt stå och blinka med pannlampan i mörkret så att bussen överhuvud taget ska se mig. Åh, så bra det blev, såhär ett år senare.
 
Jag lever idag ett liv jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Trivs så bra med jobbet, med de lediga helgerna som dyker upp där lagomt till veckans slut. Lönen kan gå till bygget och sparkontot. Tiden kan gå till vadhelst jag vill lägga den på. Dagarna har en tendens att fylla sig, jag är ganska flitig på att jobba några timmar extra varje vecka, och reser en del inom jobbet. Örebro, Rovaniemi/Sodankylä och Idre i Dalarna har jag hunnit med de senaste tre veckorna. Men jag fyller dagarna med liv numera, inte med timmar i en buss, timmar i en föreläsningssal med en enorm längtan efter hemmalivet och allt vad det innebär. Målet var hela tiden livet jag har nu, när jag satt där bland spiralblock och med en tentaångest molande i magen. Kvällar att spendera i stallet, på bygget, med vänner eller familj. Dagar att jobba med det jag brinner för. Och helger att avnjuta i precis den takt man känner för.
 
Jag känner ju det, att det är nyttgt att stanna upp. Inte bara ånga på, vara lite snäll mot sig själv och vara stolt över vad man faktiskt ådstakommit. Som vanligt vill jag passa på att hylla de jag har runt om mig. Fredrik och mina föräldrar samt svärföräldrar, utan dem hade jag inte varit där jag är idag. Så glad att de gav mig utrymmet att studera i Umeå i tre år. Med hästskötsel, skjutsning och en stor kram när det har behövs som mest. Lite svårt att inse det, men detta är mitt nya liv. Livet på backen - på heltid liksom!
Livet på backen, om att våga dela med sig
Nu har jag bloggat här på min lilla blogg som handlar om min lilla backe i över ett år. Instagramkontot har hängt med i lite mer än två år. Och vad kul jag fått ha. Haft besök av X antal tidningar, hittat tillbaka till mitt fotointresse, fått inspirera och ha åsikter. Dela med mig av erfarenheter och dokumentera husbygget. Skrivit några ledsamma inlägg men för det mesta glada, vardagaliga inlägg om det enda och det andra. Mest om lantlivet. Vilka möjlgheter jag har fått, har fått bli sponsrad med grejer och ha en alldelens egen fotoutställning. Posera för fotografer och blygsamt tagit emot komplimanger från bekanta på stan, på baren och på affären. Har skaffat en och annan bloggvän. Vilket bara det, är ju värt att fortsätta producera blogginlägg och instagrambilder. Så mycket bra tjejer jag har kontakt med. Nästan dagligen. Och nu, är ni tretusen personer som följer mig och mitt liv på instagram.
 
Jag upplever att bloggeriet och instagrammandet har en dålig klang här uppe i norr. Att det inte är ett bra och gediget intresse. Att det är ett rop på uppmärksamhet och ett sätt att sluta leva sitt liv för att bara följa andras liv - alternativt att leva ett låtsasliv. Oj vad jag har blivit påverkad av detta. Jag pratar sällan stolt över mina plattformar på internet. Oftast vill jag inte prata om det alls med nya människor, jag blir generad och "påkommen" när folk får veta att jag, just jag, både bloggar och instagrammar. MEN DET ÄR JU SÅ KUL. Att fotografera i vardagen. Att få trolla ihop bokstäver till ord. Dela med mig av tankar och funderingar - de är så många - de måste ventileras! Tänk om jag vågade stå helt rakryggad gällande mina små internetplatser. Vad jag skulle våga utvecklas. Jag ser framför mig hur jag delar med mig mer, av bygget, av vardagen, av mina ridträningar, av maten jag lagar och jag ser framför mig hur jag gör filmer, med innehåll från landsbygden, med innehåll från huset och sagan om backen. Men det känns lite läskigt, faktiskt.
 
Men jag tänkte faktiskt att. Det vore ju rätt så kul, om ni faktiskt fick hänga med på lite mer. Titta in i lilltorpet vi bor i. Hänga med på mer byggbilder. Inte bara de snajdiga "efter-bilderna", utan svettiga, toviga och mindre städade "under-bilderna", kanske borde jag till och med posta "före-bilder", för sådana har jag ju ett helt gäng av. Jag tänkte att jag skulle dela med mig mer av livet på gården. Hur vi sätter potatis på våren, hur pellisarna mår efter övervintringen och kanske vill ni smaka på brödet jag bakar så fort jag kommer ihåg att köpa hem jäst? Jag har i alla fall en liten tanke om att det vore kul. Att få gå lite mer på djupet. Och inte bara visa en liten, liten glimt hela alltet. Jag brukar ju beundra de så, de som kör sitt egna race och sin egna stil.
 
Det kommer att krävas lite mer tid från mig. Men när jag tycker att det är så himla kul. Så är jag beredd att släppa lite på rädslan. För vad kan hända? Jag kanske råkar inspirera någon?, om det så bara är en person. Till ett liv på landet, och har jag kommit dit. Att kunna vara landsbygdens röst. Och visa vad lantlivet har att erbjuda. Så tycker jag själv, att det är värt alla rädslor i hela världen.