Att ha en lyxmeditationsretreat på gården
Det är redan mörkt när jag kommer hem från jobbet. Tolv timmars arbete med allt vad det innebär, roliga projekt, fantastiskt spännande människor och grupper, viktiga frågor och utmaningar. Älskar att jobba. Men sen kommer jag hem och bruset från det öppna landskapet byts ut mot en tystnad som är svår att beskriva. En tystnad som innehåller att från svanarnas ekande sång över himlavalvet och rönnarnas prasslande löv. Det är mörkt och blött, gården är omsluten av en kolsvart rymd. Det känns nästan som att backen är det enda som existerar i ett eget universum,om det inte vore för grannarnas fönsterlampor som syns några hundra meter bort. Jag kommer hem och drar av mig de tighta jeansen, sätter upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och tvättar bort sminket så fort jag har möjlighet. Värmer en matlåda i micron. Under Fredriks nattveckor försöker jag vara effektiv och långsamma middagar är inte riktigt min melodi. Jag har inte ätit på över åtta timmar och maten smakar så gott. Bläddrar genom sociala medier och sms-inkorgen. Sedan lägger jag bort telefonen, tar på mig pannlampa och friluftsbyxor, skyndar mig ut i det fuktiga mörkret.
 
Inne i stallet syns spår av renoveringen tydligt, verktyg ligger på strategiska platser och ännu finns byggnadsmaterial runt hela stalldelen och i sadelkammaren. Jag sliter fram skottkärran och börjar mocka. Tänker att detta är min typ av meditation. I takt med att jag rensar ut det smutsiga från hästarnas boxar sorteras dagen i hjärnan. Jag kopplar bort jobbet mer och mer (även om det är svårt) och börjar fantisera om dressyrtävlingar, vad som ska göras i bygger härnäst om huruvida jag ska rida ikväll eller inte. När boxarna är rena och fyllda med nytt spån är tankarna klara och andningen aningens djupare. Hämtar in båda hästarna samtidigt, och fast att det inte blir någon ridning ikväll, så får jag ett sådant energiutbyte av stunden i stallet. Jag känner hur hela kroppen laddas med positiva hormoner och substanser jag inte förstår mig på, men jag vet att ha fingrarna djuper inborrade under hästarnas manar gör något med mitt mående. Jag pratar lugnt med hästarna, berättar om min dag, kramar dem så hårt det bara går och njuter varenda minut jag spenderar där ute.
 
Just ikväll blir det inte så mycket mer än så, lite mockning, mys och sopning av stallgången. Fyller vatten och höpåsar inför imorgon. Pussar på mularna och borstar lite snabbt av den värsta smutsen. Tänk vilket intresse jag har, vilken energikälla jag har här på gården. Att mina vardagssysslor sorterar mina tankar och gör mig helt lugn. Hur jag kommer in som en ny människa varenda gång jag varit ute i stallet. Tacksam över att kunna leva livet på detta vis, leva det fullt ut, bland djur och natur. Tacksam, återigen, över allt detta vardagliga som känns som världens lyxmeditationsretreat.
Att vara ärlig om läget
 
September kom smygande med allt vad det innebär; kalla nätter, dimmiga morgnar och ett lugn som jag längtat efter hela sommaren. Hösten är en fantastisk tid, om jag sluter ögonen och tänker tillbaka på de bästa stunderna förra året, så är det just höstminnena som kommer upp; skogspromenaderna, första galoppen på stubbåkern och älgstekarna vi åt med stearinljusen fladdrande runt oss.
 
Trots att min bästa tid är nu har jag verkligen känt mig ur fas på senaste. Jag tycker att jag ligger efter i allt. Att alla runt om mig hinner ställa upp så mycket för mig utan att jag hinner med att ge tillbaka, tacka eller faktiskt bita i och hjälpa till själv. Det känns som att mina dygn blivit tre timmar kortare och jag blir inte klok på var tiden tar vägen. Är fruktansvärt less på att starta varenda blogginlägg med "oj, vad tiden rusar iväg".
 
I helgen åkte vi bort. Till fjällen och den klara luften. Och vad vi sov. Vi sov så många timmar under helgen att jag knappt får ihop så mycket under en hel vecka i vanliga fall. Och jag tänker, att det nog var precis så - välbehövligt - som det kändes där och dä. Hur sömnen fyllde ut mitt trött tomrum mellan cellerna. Ett tomrum som bildats av tre års pendlande, slit, stress och kämpande. Ett tomrum som nu håller på att fyllas med nya rutiner, nya utmaningar och mer hemmatid.
 
Det känns riktigt som att 2017 varit mitt "hundår", jag har hört att man ska ha ett sånt. Med examensarbete, sista skolppgifterna, allt roddande med vardag och karriär och djur och hus. Jag vet att jag är inte är unik som har fullt upp, men gudars skymning, i år har jag haft händerna (över) fulla. Och precis som i september förra året så välkomnar jag nu tomma kalenderblad och den friska nystarten som hösten alltid innebär för mig.
 
Det känns äntligen som att jag får saker gjort igen. Jag har börjat känna en aningens kreativ anda smyga sig på igen och precis som förra hösten känns det som ett helt nytt, pirrigt kapitel ligger framför mig nu. Och väldit redo att lämna gamla, uttjatade kapitel bakom mig.
 
Livet är just så. Det går upp och ner och framåt i en rasande fart.
Vi har haft en del dalar på senaste. Men som min kloka Fredrik sa "Den är en negativ sak av 10 000 positiva saker i vårt liv <3" och just så tänker jag fortsätta att tänka framöver.
 
Då säger vi så, nu kör vi höst här på backen (ä n t l i g e n !)
Ett år utan dig.
Imorgon är det den elfte juli och ett helt år har passerat utan min Trollfrej. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle överleva utan honom men här är jag ju, och jag lever i allra högsta grad. Det har gått ett år och jag kan äntligen sluta bryta ihop när jag pratar om dig och istället glädjas åt alla tretton år jag fick spendera mig dig. Jag är idag, ett år senare, till och med glad över den där dagen du försvann från mig. Hur jag fick spendera förmiddagen åt dig, säga hejdå och ge dig orimligt mycket pussar och kramar. Hur jag kunde skratta mellan tårarna som bara rann och rann i flera, flera dagar efteråt. Just för att du var du in i det sista och bjöd på show som vanligt. Jag vet att livet aldrg mer kommer att bli som när du fanns vid min sida, en bättre kompis än dig finns inte. Men jag vet också att livet är fantastiskt nu och kommer att fortsätta vara det trots att du vandrat vidare till de evigt gröna ängarna.
 
Jag var så rädd att jag skulle glömma bort dig och hur du kändes. Men jag minns till och med hur du luktade på ett speciellt sätt, så sött och ljuvligt. Jag minns att jag var livrädd att jag skulle tycka att hästar är ingenting för mig men för varje dag som går tycker jag att det blir roligare och roligare. Jag var rädd för att släppa in Årvak så djupt som jag släppte in dig, men jag idag så glad att jag har en sexhundra kilos vackerhäst att fylla tomrummet med. För det är vad du lämnat efter dig. Ett jäkla stort tomrum.
 
Men också. Vad du gett mig. Göran och Barbro. Jouni och Sari. Wilma. Ellen och Kajsa. Jerker m familj. Bea. Till syven och sist har du också gett mig Årvak och också Fapriola. Ja det är möjligt att du gett mig hela backen och kärleken till landsbygden också.
 
Jag minns hur jag lovade dig att stå vid din sida tills den dagen du inte fanns mer och idag är jag glad att jag fick ha dig i mina armar tills du somnade in. Precis som jag lovade, när jag bara var ett litet flickebarn. På något vis är det en stor lättnad att allt är över. Jag kommer aldrig mer behöva oroa mig över att dagen ska komma, för nu är den gjord och trots att det är bland det värsta jag varit med om så är jag också glad. Glad att jag fick ge dig alla morötter, glad att mamma och pappa var där och fick säga hejdå. Glad att Fredrik fick krama om dig en sista gång. Glad att jag fick växa upp bredvid någon som du. Så mycket du lärt mig om livet trots att vi inte pratar samma språk.
 
När jag stod där framför dig och du föll ihop i mina armar för att aldrig mer komma tillbaka så tänkte jag på orden som du själv berättat för mig "Jag älskar dig, mer än livet".
 
Ett år har gått och jag har överlevt.
Och jag kan till och med glädjas över det som varit.