Ett år utan dig.
Imorgon är det den elfte juli och ett helt år har passerat utan min Trollfrej. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle överleva utan honom men här är jag ju, och jag lever i allra högsta grad. Det har gått ett år och jag kan äntligen sluta bryta ihop när jag pratar om dig och istället glädjas åt alla tretton år jag fick spendera mig dig. Jag är idag, ett år senare, till och med glad över den där dagen du försvann från mig. Hur jag fick spendera förmiddagen åt dig, säga hejdå och ge dig orimligt mycket pussar och kramar. Hur jag kunde skratta mellan tårarna som bara rann och rann i flera, flera dagar efteråt. Just för att du var du in i det sista och bjöd på show som vanligt. Jag vet att livet aldrg mer kommer att bli som när du fanns vid min sida, en bättre kompis än dig finns inte. Men jag vet också att livet är fantastiskt nu och kommer att fortsätta vara det trots att du vandrat vidare till de evigt gröna ängarna.
 
Jag var så rädd att jag skulle glömma bort dig och hur du kändes. Men jag minns till och med hur du luktade på ett speciellt sätt, så sött och ljuvligt. Jag minns att jag var livrädd att jag skulle tycka att hästar är ingenting för mig men för varje dag som går tycker jag att det blir roligare och roligare. Jag var rädd för att släppa in Årvak så djupt som jag släppte in dig, men jag idag så glad att jag har en sexhundra kilos vackerhäst att fylla tomrummet med. För det är vad du lämnat efter dig. Ett jäkla stort tomrum.
 
Men också. Vad du gett mig. Göran och Barbro. Jouni och Sari. Wilma. Ellen och Kajsa. Jerker m familj. Bea. Till syven och sist har du också gett mig Årvak och också Fapriola. Ja det är möjligt att du gett mig hela backen och kärleken till landsbygden också.
 
Jag minns hur jag lovade dig att stå vid din sida tills den dagen du inte fanns mer och idag är jag glad att jag fick ha dig i mina armar tills du somnade in. Precis som jag lovade, när jag bara var ett litet flickebarn. På något vis är det en stor lättnad att allt är över. Jag kommer aldrig mer behöva oroa mig över att dagen ska komma, för nu är den gjord och trots att det är bland det värsta jag varit med om så är jag också glad. Glad att jag fick ge dig alla morötter, glad att mamma och pappa var där och fick säga hejdå. Glad att Fredrik fick krama om dig en sista gång. Glad att jag fick växa upp bredvid någon som du. Så mycket du lärt mig om livet trots att vi inte pratar samma språk.
 
När jag stod där framför dig och du föll ihop i mina armar för att aldrig mer komma tillbaka så tänkte jag på orden som du själv berättat för mig "Jag älskar dig, mer än livet".
 
Ett år har gått och jag har överlevt.
Och jag kan till och med glädjas över det som varit.
Nu tar vi och hoppar av karusellen
Tiden rusar iväg. Som jag skrivit så många gånger förut.
Jag får ofta höra orden "hur hinner du?" och "Det verkar som att ditt dygn har 48 h" men sanningen är ju förstås annorlunda. Har sovit för lite och stressat för mycket för länge nu. Skjutit upp min vila till "nästa vecka" så länge jag kan minnas nu. "Bara jag skickar in exjobbet får jag vila", "bara jag redovisat exjobbet och firat festival så får jag vila", "bara jag får detta gjort, och detta.... och detta... så får jag vila". Kvällarna är så fullbokade med telefonsamtal som ska ringas, djur som ska tas omhand, renoveringar och allt vad det innebär, personer som ska träffas och saker som ska ordnas. Och mailas. Och besökas. Och hämtas. Och lämnas. Och ja bevare mig väl vad det varit mycket på sistone. Så nu måste jag rensa. Prioritera. Andas. Och inte glömma bort mig själv i virrvarret.
 
Det är nu jag bygger rutiner för resten av mitt liv. Jag mår inte bra av att ha kalendern full med (visserligen roliga) saker. Dags att äntligen få fokusera på backen. Jag har riktigt begär efter ensamtid i bagarstugan, få göra egen saft, bunkra upp frysen med bakverk. Läsa ut boken till bokklubben (helst i hängmattan ... jag inte hunnit hänga upp ännu) och ta en morgonpromenad innan grannens tupp ens vaknat. Så det får jag sträva efter nu.
 
Det är märkligt hur det kan bli på detta vis. Att tiden springer iväg och nätterna blir korta, att jag tar på mig för mycket och glömmer bort personen som ska bolla med alla bollar. För i själva verket är inte mycket av det jag pysslar med saker som jag brinner för. Det är en fot här och var, och jag tänker gång på gång "Denna sista sak, sedan är det klart och då kan jag fokusera på huset och gården". Men när det väl kommer till kritan så, är det just dessa små saker som tar upp all min tid. Detta känns extra viktigt då jag valt att jobba hela sommaren på drömjobbet. Jag vill ta chansen, att lära mig precis allt om allt.
 
Ikväll efter ridturen sprang jag upp och ner för beteshagen med stängseltråd jag rusade genom Granngården för att hinna köpa mellan jobb och middag (som visst fick värmas på 3 gånger i micron pga alla telefonsamtal jag satt i). När jag stängslat klart och var påväg upp mot huset för att ladda upp bilder på hästföreningens Facebooksida så såg jag snabbt en fyrklöver susa förbi på min näthinna. Jag tvärstannade, plockade upp den, tog det djupaste andetaget på flera veckor och tänkte att, såhär kan det inte vara mer. Hur kul det än är med alla saker som händer och sker och jag får äran att vara involverad i. Det går inte att göra allt.
 
Så från och med NU går jag in i en ny period i mitt liv. En hälsosammare livsstil med mer tid just precis här. På backen med Fredrik, djuren och naturen. Med kvällar som fylls av ridturer och renovering istället för små skitsaker som tar upp all min tid. Från och med nu och förevigt framåt. Hejdå stresslivet, hej härliga lantliv.
Första dagen på resten av mitt liv
 
Jag andas in juniluften så djupt att det gör lite ont längst in i kroppen. Blundar och sträcker ut armarna precis som på film och kan inte förstå att jag är här nu. Jag satte punkt för mitt liv som student förra veckan. Redovisade examensarbete, opponerade på en klasskompis rapport och tillbringade fem dagar i Umeå med mina tjejer. Vi skålade, dansade, hoppade, skrek och firade att vi alla fått jobb och är klara med skolan. När måndagen och jobb på drömjobbet nalkades sa jag "Idag är första dagen på resten av mitt liv", och strålade som en sol under fikarasten.
 
Och nu står jag här. Med en rykande färsk exmen i livsryggan. Med en tjusig titel som "utvecklingsingenjör" (i några månader åtminstonde). Men en gård att vårda och djur att pyssla om.
 
Imorse vaknade jag till av att Fredrik sa "sov vidare du, jag tar hand om hästarna". Sedan steg jag upp och hoppade direkt i gårdsbrallan och gummistövelskorna, klappade hästmular, mockade i stallet och planerade om blommor innan jag ens vaknat till. Log från öra till öra när jag fått gräva runt i jorden och såg hur min festivalmanikyr fördärvats av jorden. Sedan åt vi frukost på altanen. Han och jag. Vi suckade djupt över livet, pratade ivrigt om hur mycket vi längtat efter detta. Att framtiden är vår, att allt från och med nu blir vad man gör det till. Vi skrattade ikapp och planerade sommarens småprojekt och sedan blev det tyst. Så klöste jag bort en fläck torkad avokado från mina byxor och sa "Kan du vänja dig vid detta då?" och han svarade "vadå?", "Det här, att ha mig hemma, umgås mer och bygga ett liv ihop?", så log han med colgateleendet och smilegroparna och sa "Jag tror att jag redan vant mig". Så bestämde vi det. Nu är det Han och jag och gården och djuren och Livet på backen som gäller. Från och med idag och resten av våra liv.
 
Sen hjälptes vi åt att bygga hästhage och pussades minst sjuttiotvå gånger under dagen.