Drömmenhuset, anno 1864
Vilken fin respons jag fått på "Sagan om backen"-inläggen. Känner att denna vecka var inte riktigt nog, finns så mycket att visa och berätta och fantisera kring. Så självklart kommer ni att få höra mer, då och då.
 
Här kommer sista inlägget på "temaveckan", historian om Drömmen.
Drömmen timrades upp och stod klart (mest troligt) 1864. Det var ett stort hus, närmare 300 kvadratmeter (inte riktigt). Enligt gamla kartor vi fått ta del av stod huset förr med en av kortsidorna ner mot vägen, med andra kortsidan ner mot sjön. Huset byggdes av en man vid namn Anders Gabrielsson. En man som härstammar från Skråmträsks första bybor. I slutet av 1800-talet/början av 1900-talet blev de boende på gården möjligen less på de stora ytorna som inte kom till användning och var besvärliga att värma upp. Huset timrades då ner, kapades av och timrades upp med långsidorna mot vägen och mot sjön istället. Man vände alltså huset i 90 grader och gjorde det 1/3 mindre än ursprungshuset.
 
1911 stod huset klart igen. Förmodligen byggdes "lilltorpet" därimellan för att ha någonstans att bo. Lilltorpet är inget timmerhus och inte alls lika gediget bygget, det är snett, vint och inte alls samma hantverk som Drömmen. 
De som bodde på gården vid den här tiden hette Emma och Gustav Nyström. De var barnlösa och vi har hört från de äldre herrarna i byn att Emma var en av de snällaste kvinnorna som gick att hitta. Hon gav gossarna i byn pengar och kärlek, då hon inte hade egna barn. Huset hade på den här tiden spåntak och röd, liggande panel med en midja under fönstren där panelen var stående. Det var här vi bestämde oss hur vår fasad skulle se ut. Liggande panel med stående panel längst ner, så tidlöst och fint. Redan här ser man att b.la. oroginalfönstren var utbytta. Även lilltorpets fönster är idag utbytta.

På gården bodde en häst och sju kor. Man odlade på marken och brukade skogen. Timret till Drömmen är huggen på vår egna mark. Som jag nämnt tidigare hade ladugården hunnit flyttats, rivits och sedan rest en hel ny, på platsen där den står idag.
På gården jobbade också en dräng, Oskar Lundström. Han köpte senare loss gården. Det är Fredriks pappas morfar. Oskar och hans fru fick två barn, Margareta (Greta) som är Fredriks farmor och Irma som växte upp här. Emma blev den sista personen som bodde i Drömmen, på 50/60-talet, sedan dess har det varit obebott.
På denna bilden kan man se att originalpanelen är överspikad och taket bytt till röda tegelpannor. En flaggstång prydde gården (en sån ska vi ha igen, en vacker dag!!) och redan här hängde grinden på timmerboa, som hänger där än idag.
Även logen var vid den här tiden faluröd och alldelens rak och fin. Framför stod hässjor, varenda kvadratmeter av gården och ägorna som hörde till brukades och användes. Så fint.
 
De flesta blir imponerade och tagna av vår renoveringssaga. Att vi faktiskt räddar ett ödehus. Ett hus som saknar avlopp, värmesystem (förutom kakelugnarna och vedspisarna) och ordentlig el (några få utanpåliggande, tvistade elsladdar finns i huset) och isolering. Ett projekt som kostar oss i princip alla våra pengar och otroligt stor del av vårt liv. Vi sliter och kämpar, arbetar och arbetar. Veckans alla dagar. Därför gör det lite, men bara lite ont i mig. När folk rynkar på näsan och säger att det var finare förut, i röd falufärg. Att största misstaget man kan göra är att byta ut fönstren (som uppenbarligen inte ens var original). Att vi ska vara varsamma, försiktiga och eftertänksamma. För det är precis vad vi är. Det hade varit så lätt, så lätt att schakta ner drömmen och bygga ett funkishus ala 2017 mitt på backen. Vi hade förmodligen varit klara för länge sedan. Kanske hade det blivit billigare i slutändan? Kanske inte? Vem vet?

Det jag vet och är säker på är att vi följer vår dröm. Jag som "alltid" drömt om ett stort, vitt hus på landet. Vi som försiktigt drar ut varje spik och byter ut golvåsar och bjälklag til nytt material, för att materialet på alla ställen i huset inte håller måttet. Vi som isolerar ordentligt, för att slippa draget som vi levt med i sex år. Vi som gör huset i gammaldags stil, men med bekvämligheter för ett modernt liv. Vi som sparar lister, foder, plankgolv och alla dörrar. Vi som sparat möbler, grejer och ska renovera upp kakelugnarna och vedspisen. Vi vill leva med toaletter, tvättstuga och ett kök där man kan samla vänner och familj. Vi vet att huset inte ser ut som det gjorde 1864. Men sanningen är ju, att huset varit i ständig förvanlig i hundra år (timrats ner, kortats av, bytt fönster, bytt tak, bytt fasad m.m.) så nu sätter vi vår prägel på huset. Skapar vårt drömhus med bra material och med en massa, massa kärlek. Hade vi inte räddat huset, så vet jag inte om någon annan hade gjort det faktiskt.
 
Vi lägger som sagt våra själar, vår tid, våra pengar i detta projekt. Och det är jättekul att visa upp och ha med er på resan. Huset kommer aldrig mer att se ut som på första bilderna här uppe, men jäklar vad bra det kommer att bli, med glasveranda, panoramafönster, ett lantligt kök och modern toalett ala 2018. En go blandning av det gamla 1800-talet med stänk från tiden vi lever i nu. Ge oss några år, så kommer det bli ett riktigt sagohus.
 
...
 
Lite kuriosa.
Anledningen att jag kallar huset för "Drömmenhuset" i sociala medier är helt enkelt för att jag ofta förut sa "Drömmen vore ju att renovera storhuset, det vore Drömmen". Alltid återkommande "Det vore Drömmen att få bo där en dag", "Drömmen vore ju att kunna renovera det". Så när jag startade min Instagram och inläggen började visa både hästar, katter och annat från lantlivet så ville jag hålla lite ordning i flödet. #Drömmehuset, föddes därmed 2015. "Lilltorpet" blev också för att hålla ordning i flödet. Egentligen säger vi nog "lillhuset" eller så i dagligt tal. "Livet på backen" myntades egentligen av min kära svärmor. När hon ringde mig frågade hon "Hur har ni det på backen?" och det tyckte jag lät så vansinnigt mysigt. Gården heter egentligen "Bastukläppen". Men vi bor ju högst upp på en liten backe, så Livet på backen fick det bli.
 
Och vad fint det är, att få leva livet här på backen.
Våra byggnader på gården
 
Idag, lördag och dimman kramade om backen. Det var så vackert, precis som i ett sagoland. Kunde liksom inte låta bli att fota sagohästen lite. Bara titta, så vacker. Idag fortsätter "temaveckan" och jag tänkte prata om vad som ingår i hemmarnet förutom de två boningshusen ni fått se om och om igen tidigare. Dimman ställde till det lite med bildkvalitén, men äsch, vi kör.
 
...
 
Vår ladugård är helt fantastisk. Vi började med att måla upp den, direkt vi köpte gården. Vi har fortfarande drömmar och planer på hur den ska se ut och hur den ska användas i framtiden. Men nu, jättefin som den är också. I det tilbyggda förrådet längst till vänster förvarar vi byggnadsmaterial och sånt. På ladugårdsvindan har vi alla dessa fynd jag tidigare pratat om. Möbler och mojänger i massor, och Fredrik skoter, förstås. Dörren längst till höger fungerar som garage åt en av våra bilar. Utrymmet under ladugårdsvindan har vi soprum och bara allmän förvaring, cyklar, crossen, utemöbler och sånt får plats här.
Sedan kommer den murade delen av ladugården. Där har vi inrett stall till mina två hästar! Lyx att ha hästarna ett stenkast från huset.
 
Vår ladugård stod förr nere mot sjön, men där var det för sankt så den flyttades närmare själva gården. Det stället var heller inte bra så ladugården revs och istället byggdens denna, jag tycket själv att den är väldigt fin.
Här går man in till stallet. Gulligt.
Efter den murade delen kommer hö-rummet. Både enkeldörren och första dubbeldörren leder in till hörummet. Den lilla dörren i mitten, med bruna partier ledde in till dasset. Där har dock någon byggt en hundkoja över "dasstolen". Idag förvarar jag krukor och planteringsverktyg här. Dörren längst till höger är "traktorgaraget" där vår andra bil bor. Här rymms också en del byggnadsmaterial, verktyg och ved i massor. Ja grejer, det har vi gott om. Snörstormen som härjade i veckan slet ner en av dörrarna med. Suck på det.
På baksidan av ladugården bor hästarna på vintern. Den stora skjutdörren går till hörummet och den vita dörren är ny för i år och dörren hästarna går in/ut genom. Här bak är det stillsamt och fint. Norrskenet syns alltid bäst här bak.
Här är vår underbara bagarstuga. Ah, lite knäsvag blir man av den. Stegarna står kvar sedan i somras, jag skulle måla klart under nocken och även baksidan. Men hann liksom inte med innan det blev vinter. Måste bli bättre på att plocka bort inför vintern faktiskt. Man hinner ju inte allt här i världen.
Bagarstugan "framifrån". Den såg så himla ledsen ut, vår lilla bagarstuga. Men nu börjar den ordna upp sig. Planen är att använda den betydligt mycket mer framöver. Älskar att hänga inne i den, som en tidsmaskin.
Framför bagarstugan står "timmerboa". Här har vi också en hel drös med grejer som ska få flytta in i nästa hus eller bli blomlådor och trädgårdspynt. Riktig fynd-hörna. Så småningom vill vi göra en vedeldad bastu av denna fina.
Längst "bak" på gården, innan den går över till åkermark så har vi logen. Den gör sig så himla bra på bild tycker jag. Här inne har vi också material till huset, gamla hästslädar och fodertråg. Lite jordbruksredskap och hässjevirke. Skattkammare, också här.
Sista byggnaden som skymtar förbi på bilder ibland är denna sexkantloge. Den hörde till gården för många år sedan, men ägs nu av våra grannar. Den är så fin så den får vara med ändå.
 
Utöver byggnaderna så äger vi en del skog och en del mark som vi försöker bruka och pyssla om så gott det går. På markerna står det en handfull lador också.
 
I framtiden hoppas jag att alla våra byggnader är uppstörkade och urstädade. Att alla överblivna grejer sålts eller skänkts bort till andra som gillar gamla grejer. Att vi har funktionella garage, att stallet känns helt klart och en bastu att bada i på helgerna. Har en dröm om att hänga mer i bagarstugan, kanske sälja lite bröd till bybor vid skyltsöndag och så? Kanske kan jag också visa upp ett hönshus, en odlingstäppa och ett växthus att äta middag i? Vi vill snickra nya dörrar till jordkällaren (det glömde jag helt att fotografera!!) och ladugården, måla de i en grå/blå nyans. Ha en stor grusplan mellan huset och ladugården och en häck som ramar in gården fint. Det återstår att se vad framtiden bjuder på...
Skråmträsk
Bild över "norra delen av byn", som idag är "centrum" med affär och Kvarncaféet.
Vy över Västra Skråmträsk. Vår gård syns nästan i mitten av bilden.
Skråmträsk. Min älskade, lilla by. Vår gård syns lite till höger om bildens mitt.
 
På 1500-talet fanns fyra hemmarn fördelat på 5 hektar åkermarki Skråmträsk, på 1800-talet var det 13 stycken. Första bybon tros ha hetat Herman och kom till byn på 1400-talet. Dock har man hittat stenredskap här i krokarna som vittnar om att folk rört sig i området så långt tillbaka som på stenåldern (år 2500 före kristus). 
 
Namnet Skråmträsk kommer från ordet "skråma", att samla ihop boskap. Någon annan hävdar att det kommer från "skrymma i betydelsen stor", alltså Storträsk.
 
Här har funnits både mejeri, såg med tillhörande damm i Finnforsån. Bagare, skomakare, skräddare och möbelsnickare var förut verksamma i byn. Det fanns det två affärer här. Ett försäkringsbolag för arbetshästar och en hel massa finska flyktingar, som flydde från kriget och fick bo i granngården till oss, som senare flyttades. Skråmträsks första hemmarn låg på norra delen av byn (dagens centrum) och den östra delen. Västra Skråmträsk var länge skog. Vår gård är en av de absolut äldsta gårdarna på västra sidan.
 
Skråmträsk är idag en levande by. Det finns ett 20-tal företag här. Bland annat en lantaffär, en kvarn med sommarcafé (som är med i White guide!), en skoaffär (med skor gjorda i Skråmträsk!) och inte mindre än två jordgubbsodlingar. I hela området finns ungefär 180 hushåll (då tror jag att byarna runt om också är inräknade) och få hus står tomma, fler och fler unga vill bosätta sig i vår fina by. 
 
På sommaren har vi badplats med bastu och tennisplaner, café med evenamang och i år hade en driven bybo ordnat countryfestival på hans hemmarenoverade Saloon han inrett i en lada. På vintrarna träffas många av familjerna i byns pulkabacke eller grillar korv vid någon av byns grillplatser. Här möts man alltid av ett vänligt leende från bybor. Man möter inte alltid folk under promenader och ridturer - men när man gör det - så är det bara trevligt folk man möter.
 
Byn har en egen skola (om jag förstått det rätt har de allt från förskola till åk 5) och flera upplevelser som är få förunnat att ha runt knuten. Som några av Sveriges äldsta aspar, den fina sjön Kyrkbäcken med röding och regnbåge. En söt kvinna i byn har en loppis där pengarna går till ett sjukhus i afrika och byn har en så fin skyltsöndag att folk innifrån stan ibland kommer ut hit istället för att trängas i affärerna.
 
Det är en levande by och det är helt fantastiskt. Men jag älskar byn för stjärnhimlen, mörkret och vintern som blir redig och sällan brun-slaskig. Skogsstigarna över berget där det går att rida en hel dag. Grusvägarna som är kvar på vissa delar av byn. Att vi har världens bästa grannar, men ingen som ser in i vårt hus eller passerar utan att vi vet om det. Här får man vara ifred och samla tankar och energi. Jag ser vilda djur varje vecka och älskar att rida under norrskenet på kvällarna.
 
Jag älskar att bo i en levande by!