Det värsta med att vara hästägare...
... (förutom när ens fyrbenta bästisar blir sjuka förstås!!)...
Jag älskar att vara hästägare. Det har liksom blivit en stor del av min identitet. Jag blir fort igenkänd som hästtjejen och pratar ofta och mycket om hästarna i mitt liv. Jag har hållit på med hästar i tjugo år nu, sedan jag var fem. När jag var tolv fick jag ha min fösta sommarponny, en shetlandsponny vid namn Kalle. Året efter hade jag en foderponny, shetlandsponnyn Belinda. Året efter fick jag min alldlens egna Trollfrej, den framgångsrika kallblodstravaren som fångade mitt hjärta. Sju år senare, 2014 hämtade jag hem en stor, tovig kille vid namn Moe Årvak som numera är min bästis och trogna springare. 2016 vändes livet upp och ned när Trollfrej akut fick somna in i sommarhagen, och på höstkanten trillade Fapriola helt oplanerat in i mitt liv. Så det kan bli.
 
Jag älskar att vara hästägare med nästan allt vad det innebär. Det finns dock två saker jag tycker är sååå tråkigt. Att 1. kånka på vatten till hästhagen och 2. att fylla hö-påsar med frukost, lunch, middag och kvällshö. Den tiden vill jag ju lägga på att rida, gosa, pyssla i stallet och borra in ansiktet i hästarnas manar. Under åren har vi istället hittat lösningar som underlättar vardagen med hästarna. Istället för att kånka, släpa, fylla och tömma mat och vatten så kan jag nu ägna tiden till mycket annat.
På sommaren går hästarna på bete. Då jag har erfarenhter av fång (hemska sjukdom!) så lider också jag av "fångest" på vår och höst. Jag brukar ha en lååååång inbetning under våren. Som inte tar slut förrän i början av juli, ungefär när semestern tar vid. När de har vant sig vid allt grlngräs så släpper jag hästarna på betet på morgonen och hämtar de åter på kvällen när det är dags för ridning eller den dagliga dosen mys. Sedan får de skrota i vinter-hagen på nätterna. Mycket lättskött. Under sommaren slår vi vårt eget hö och hässjar till torr-hö. Samtidigt lejer vi bort arbetet med inplastning av stora hö-balar. Men gräset slår vi från våra egna marker.
 
När det närmar sig höst så får hästarna beta mindre och mindre äta av det hässjade höet. Här är den bökigast perioden när hö-påsar måste fyllas. När det är för kallt för att beta men för varmt för att öppa en stor plast-höbal. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. En herrans massa hö-påsar.
Sedan kommer perioden när hästarna vänjs in på det inplastade hösilaget i några veckor. När jag blandar in lite mer hösilage i det torra höet för varje dag. Sedan vips äter de bara hösilage och nu börjar det vara kallt ute.
 
När det blir vinter är det dags att ge hästarna fri tillgång på mat för att de ska hålla värmen. Fredrik har byggt en fiin foder-häck där Fapriola inte kommer åt att äta så mycket. Hon får ta hand om Årvars spill, och håller kaggen således i schack. På kvällarna får de gå in och äta sin lilla bytta med mineraler. Och dricka vatten. Så får magen vila i någon timme från den fria tillgången.
Under vintern släpper jag bara ut hästarna på morgonen, så står balen i foderhäcken, redo att ätas ur. Sedan håller den i två veckor innan det är dags att köra en ny. I år har vi ställt foderhäcken så nära stängslet det bara går, så kan Fredrik köra en bal med stora traktorn trots att hästarna är i hagen och jag är på jobbet. Det är så himla skönt, och funkar så bra. Så lättskött på något vis. 
 
När våren kommer tillbaka blir det några bökiga veckor med fyllande av hö-påsar och invänjning på torr-hö igen och sedan betet. Men gudar så skönt det är, att under de allra flesta månaderna på året, inte behöva riva, kånka, fylla och svära runt höpåsarna. Det ska ju vara just det - roligt och enkelt att ha djur!
 
Bökigt eller inte med utfodring. Men tänk ändå, att få vara hästägare ändå!
Att ha haft besök av koliken

... Vad fina ni är, allihopa ...

Min gårdag var turbulent. Kunde jobba hemifrån och gå ut och se till Faprioa med jämna mellanrum.


Feber, svettningar, diarré, förstoppning och magkramper. Ibland var det riktigt jobbigt för min lilla tjej.

Hon är så tapper, hela tiden glad, trots att ögonen var matta och hon utstrålade smärta. Sov i fleeceunderställ och var upp varje timme för att kränga på mig mer kläder, pannlampa, stövlar och springa ut i stallet. Ibland gick jag under norrskenet med tårar i ögonen och ibland tog jag tempen och kollade allmäntillståndet inne i stallet. Sov oroligt mellan varven. På morgonen ringde jag ut distriktsveterinären.

En jättegullig veterinär kom hit. Var inte heller klok på hennes symptom. Det syntes att hon mådde dåligt och hade ont. Men var inte längre förstoppad och hade tydliga tarmljud. Vi kikade runt i hagen efter saker hon skulle kunnat bli sjuk av. Hittade ingenting.

Tillslut fick Fapri två sprutor. Kramplösande som också skille verka smärtlindrande. Redan efter några minuter var hon betydligt piggare. Så himla skönt.

Jag tror alla med kärlek för djur känner igen sig. Den molande ångesten över att ingenting kunna göra. Önska att kunna stänga av smärtan. Kunna prata. Nej fy - otäcka kolik, kom aldrig mer igen.

Nu väntar en god natts sömn. Med vetskapen av att Fapri står ute i stallet och tuggar kvällshö. Så glad, att hon mår bra, min lilla tjej!


....
Och vilka följare jag har. Så mycket fina hälsningar som piggat upp mig. Tack fina ni !

Vård av ponny ...
Idag har min älskade lilla skrutt haft kolik. Jag vågar inte hoppas att det vänt och är helt bra ännu så oron äter upp mig inifrån. Det gör ju så förbannat ont i hjärtat, att se sina bästa vänner ha ont.
 
Det är inte bara guld och gröna skogar att ha djur och leva lantliv. Det är en del tårar och ångest iblandat ibland. Det är inte ens 1,5 år sedan min stora kärlek Trollfrej fick somna in i mina armar. Alla känslor bara sköljde över mig idag, detta bara måste gå bra.
 
...
Håll en tumme för henne, min Fapriola <3