Att ha haft besök av koliken

... Vad fina ni är, allihopa ...

Min gårdag var turbulent. Kunde jobba hemifrån och gå ut och se till Faprioa med jämna mellanrum.


Feber, svettningar, diarré, förstoppning och magkramper. Ibland var det riktigt jobbigt för min lilla tjej.

Hon är så tapper, hela tiden glad, trots att ögonen var matta och hon utstrålade smärta. Sov i fleeceunderställ och var upp varje timme för att kränga på mig mer kläder, pannlampa, stövlar och springa ut i stallet. Ibland gick jag under norrskenet med tårar i ögonen och ibland tog jag tempen och kollade allmäntillståndet inne i stallet. Sov oroligt mellan varven. På morgonen ringde jag ut distriktsveterinären.

En jättegullig veterinär kom hit. Var inte heller klok på hennes symptom. Det syntes att hon mådde dåligt och hade ont. Men var inte längre förstoppad och hade tydliga tarmljud. Vi kikade runt i hagen efter saker hon skulle kunnat bli sjuk av. Hittade ingenting.

Tillslut fick Fapri två sprutor. Kramplösande som också skille verka smärtlindrande. Redan efter några minuter var hon betydligt piggare. Så himla skönt.

Jag tror alla med kärlek för djur känner igen sig. Den molande ångesten över att ingenting kunna göra. Önska att kunna stänga av smärtan. Kunna prata. Nej fy - otäcka kolik, kom aldrig mer igen.

Nu väntar en god natts sömn. Med vetskapen av att Fapri står ute i stallet och tuggar kvällshö. Så glad, att hon mår bra, min lilla tjej!


....
Och vilka följare jag har. Så mycket fina hälsningar som piggat upp mig. Tack fina ni !

Vård av ponny ...
Idag har min älskade lilla skrutt haft kolik. Jag vågar inte hoppas att det vänt och är helt bra ännu så oron äter upp mig inifrån. Det gör ju så förbannat ont i hjärtat, att se sina bästa vänner ha ont.
 
Det är inte bara guld och gröna skogar att ha djur och leva lantliv. Det är en del tårar och ångest iblandat ibland. Det är inte ens 1,5 år sedan min stora kärlek Trollfrej fick somna in i mina armar. Alla känslor bara sköljde över mig idag, detta bara måste gå bra.
 
...
Håll en tumme för henne, min Fapriola <3
Att ha en lyxmeditationsretreat på gården
Det är redan mörkt när jag kommer hem från jobbet. Tolv timmars arbete med allt vad det innebär, roliga projekt, fantastiskt spännande människor och grupper, viktiga frågor och utmaningar. Älskar att jobba. Men sen kommer jag hem och bruset från det öppna landskapet byts ut mot en tystnad som är svår att beskriva. En tystnad som innehåller att från svanarnas ekande sång över himlavalvet och rönnarnas prasslande löv. Det är mörkt och blött, gården är omsluten av en kolsvart rymd. Det känns nästan som att backen är det enda som existerar i ett eget universum,om det inte vore för grannarnas fönsterlampor som syns några hundra meter bort. Jag kommer hem och drar av mig de tighta jeansen, sätter upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och tvättar bort sminket så fort jag har möjlighet. Värmer en matlåda i micron. Under Fredriks nattveckor försöker jag vara effektiv och långsamma middagar är inte riktigt min melodi. Jag har inte ätit på över åtta timmar och maten smakar så gott. Bläddrar genom sociala medier och sms-inkorgen. Sedan lägger jag bort telefonen, tar på mig pannlampa och friluftsbyxor, skyndar mig ut i det fuktiga mörkret.
 
Inne i stallet syns spår av renoveringen tydligt, verktyg ligger på strategiska platser och ännu finns byggnadsmaterial runt hela stalldelen och i sadelkammaren. Jag sliter fram skottkärran och börjar mocka. Tänker att detta är min typ av meditation. I takt med att jag rensar ut det smutsiga från hästarnas boxar sorteras dagen i hjärnan. Jag kopplar bort jobbet mer och mer (även om det är svårt) och börjar fantisera om dressyrtävlingar, vad som ska göras i bygger härnäst om huruvida jag ska rida ikväll eller inte. När boxarna är rena och fyllda med nytt spån är tankarna klara och andningen aningens djupare. Hämtar in båda hästarna samtidigt, och fast att det inte blir någon ridning ikväll, så får jag ett sådant energiutbyte av stunden i stallet. Jag känner hur hela kroppen laddas med positiva hormoner och substanser jag inte förstår mig på, men jag vet att ha fingrarna djuper inborrade under hästarnas manar gör något med mitt mående. Jag pratar lugnt med hästarna, berättar om min dag, kramar dem så hårt det bara går och njuter varenda minut jag spenderar där ute.
 
Just ikväll blir det inte så mycket mer än så, lite mockning, mys och sopning av stallgången. Fyller vatten och höpåsar inför imorgon. Pussar på mularna och borstar lite snabbt av den värsta smutsen. Tänk vilket intresse jag har, vilken energikälla jag har här på gården. Att mina vardagssysslor sorterar mina tankar och gör mig helt lugn. Hur jag kommer in som en ny människa varenda gång jag varit ute i stallet. Tacksam över att kunna leva livet på detta vis, leva det fullt ut, bland djur och natur. Tacksam, återigen, över allt detta vardagliga som känns som världens lyxmeditationsretreat.