Sommartider på backen
Idag jobbade vi båda på våra vanliga jobb. Jag hade en riktigt, ruskigt bra dag på jobbet idag men hade jobbat över och var trött. Vi tog en tupplur och vaknade av att svärfar stod i sarstun och funderade om vi ville ha lite hjälp i huset. Självklart följde deras hund Jaffa med också, alltid lika mysigt att borra in näsan i hennes päls.
Vi jobbade en och en halv timme i huset. Jag skottade spån tills svetten rann och Fredrik fick hjälp av sin pappa att bära in golvåsar och sätta på plats. Sedan gav vi oss för dagen. Tänker att det lilla som blir gjord varje dag är bättre än inget. Under tiden dök grannen upp med traktorn och slog till hästarnas grovfoder i vinter. Skönt att ha det på gång. Fint blev det med, så snällt av honom.
Fredrik och jag åkte sedan iväg till kaféet och kikade på min utställning och kvällsfikade. Planerade inför helgen och fikade gott.
När vi kom hem stökade jag bort inne. Hujeda mig vad stökigt vi hade. Hängde tvätt med, hujeda mig vad tvätt vi har. Men lite i taget så ska jag komma ikapp från stressvåren.
Sedan traskade jag ner på betet. Hästarna betar från tidig morgon till sen kväll nu. De kommer glatt och hälsar när jag skuttar visslande ner för backen ner mot sjön.
Så får de stå bakom stallet där vi har vinterhage. Mina hästar är lättfödda och behöver inte beta dygnet runt. Så har jag rejälare hage och här och mer skydd mot väder och vind. 
Men först blev det några minuter lösa på gårdsplanen. De gick till den nyslagda åkern och smakade på vinterns blivande mat.
Årvak hann med några turer fram och tillbaka till grannens potatisland de har uppe vid oss, till hästtransporten för att inspektera och några varv till ut på nyslagna åkern. Tycker om dem så mycket. Blir så lugn av deras semestermagar, trivselprickar och härliga tuggande på gräs.
 
Sommartider, hej vad jag gillar dig.
Junikvällar i hästhagen
När jag kommer hem från jobbet tar jag hästarna med mig och släpper i sommarhagen. Två och en halv hektar prunkande hage, från gården och ner till sjön. Vid läggdags går jag ner mot sjön. Backen lutar neråt och hästarna står ofta i svackan. Jag har gummistövlar, mjukisbyxor och morgonrock. Eller träskor, shorts och stickad tröja. Men hästarna bryr sig inte, de bara tittar på mig med deras stora, snälla ögon och tuggar vidare på gräset.
 
Det är en ljuvlig tid att vara hästägare i juni. Förutom oron att inbetningen går för fort och isekterna som är besvärliga så är juni en fantastisk tid. Det är svårt att gå in om kvällarna och allt som oftast hittar jag mig själv i svackan med hästarna. Jag sitter i långgräset eller står bredvid någon av dem och stryker pälsen. Fapri har kvar lite vinterpäls medan Årvar är så blank, så blank. Det är verkligen en ära att få vara ägare till dessa två individer, de ger mig så mycket. Känslan inom mig när jag är i deras närhet är så oslagbar. Helt villkorslös kärlek, de bara ger och ger och ger.
 
Om jag fick skriva ett brev till mitt tolvåriga jag så skulle jag skriva om just detta. Hur jag kan gå ut ur mitt hus i gummistövlar, trippa över gårdplanen och ner mot sjön för att mötas av två mjuka mular. Då skulle jag skriva om känslan jag har när jag ligger i höggräset i svackan med ett grässtrå i munnen och hör hästarna tugga. Jag tror att jag hade blivit en mycket glad tolvåring då.
 
Lantliv en vanlig torsdag mitt i livet
Jag sitter på kontoret hela dagen med glasögon på nästippen och skriver frenetiskt på tangentbordet medan snön faller utanför fönstret. När jag slutar skiner solen och jag går med raska steg över parkeringen. Har ungefär en halvtimma hem och när bilens motorljud stängs av blir det helt tyst. Sådär tyst som det bara blir på vår backe. Fredrik jobbar eftermiddag i veckan vilket innebär att vi inte ses alls, helt olika dygnsrytm. Knut ligger på trasmattan i köket och gäspar gång på gång, han får mat i den lilla matskålen med rosa rosor på och ställer sig på baktassarna för att försöka tigga till sig ett ägg medan jag gör plättsmet. Jag vispar smeten med elvispen jag fått "ärva" av min äldsta storasyster, vår förra brann upp och det sista jag vill lägga pengar på nu är en elvisp. Har lätt för att drömma mig bort och kommer på mig själv att sväva iväg till den där jäkla hönsdrömmen som aldrig verkar bli sann. Tänka sig, egna hemvärpta ägg med så gul gula att smeten kunnat innehålla saffran. Sedan steker jag plättarna och bokar tåg- samt hotellbiljetter med bankade hjärta och svettiga handflator under tiden. Äter plättarna med grädde och jordgrubbssylt och mår så illa efteråt. Sedan går jag ut, ut till några gråa plusgrader och en ledig kväll utan måsten. Börjar att mocka hästarnas boxar till musiken som skvalar ut radion och jobbar metiodiskt, som alltid; bajset i skottkärran, kisset med, sopa på kissfläcken och sopa upp det i spaden, dra ihop spånet till en hög i mitten av boxen och fånga upp små runda bollar som lyckats undkomma grepen tidigare. Det går fort, jag är van och mockar utan att reflektera över vad jag gör. Sedan kör jag bort skottkärran med skit till gödselstacken, över gräsmattan som är gråbrun och över isfläckar och vattenpölar. Tar in hästarna, Årvak tar jag i grimskaft och Fapri springer lös bredvid.
 
Bostar bort mängder med fuxfärgat hår från Fapris lilla kropp, kammar manen som alltid har flera små spånrester från nattens skönhetssömn och släpper henne sedan lös på gården. Hon springer runt och sparkar bakut, galopperar runt i cirklar och försöker hitta gräs. Jag skrattar som vanligt högt, vi har så kul. Hämtar kameran och filmar hennes upptåg, springer med henne på åkern och ger henne små bitar av morot utimellan. Hon har roligt, det syns. Sätter mig på farstutrappan och instagrammar medan hon inspekterar buskar och gräs på backen. Ännu har inget börjat växa men hon gräver gärna med lilla hoven för att försäkra sig om att det inte råder sommarbetesförhållanden under det gråbruna gräset. När hon är less, efter trekvarts busande, så går hon helt sonika in i stallet. Jag öppnar boxdörren och hon går in, helt okomlicerad. Tar fram Årvak som lerbadat under dagen och pratar med Fredrik i telefonen under tiden. Vi pratar om framtiden, alla spännande saker vi har framför oss och hur fina hästar jag har, vad vi ska äta i helgen och hur han haft det under dagen, blir glad av att höra hans röst.
 
Hoppar upp barbacka på Årvak från en gammal stol och skrittar över åkrarna mot storvägen, tyckte mig se några renar när jag busade med Fapri och mycket riktigt, en liten flock står och betar på andra sidan vägen. Vänder hemåt och tänker att vi ska träna på övergångar men hans 550 kg känns som TNT under mig. När vi kommit till våra egna marker glider jag av hans breda rygg och knäpper loss tyglarna, genast flyger han fram över åkern med svansen som ett flaggspel bakom sig i full galopp. Jag är inte så komplicerad i min hästhållning, märker jag att någon av mina hästar verligen vill göra något så ordnar jag det, idag ville Årvak springa. Han slår bakut så det sjunger om honom, travar ett varv runt gården med krökt nacke trots att stalldörren står öppen och möter mig sedan i skritt över gårdsplanen. Vi går in tillsammans och de får sin kvällsmat i varsin krubba. Mineraler och B-vitamin. Släcker lampan och säger "Godnatt hästarna, älskar er, ses imorgon", som alltid och går in. Klockan är tio och mörkret kryper på. Jag är frusen men glad, hämar filtar och pratar med kompisar via messenger och smsar min syster om livet. Googlar resor till Island och tänker att den här kommande helgen kommer att bli precis i min smak. Jag är så nöjd med min vardag just nu.