En helg i september
 Ett totalt lugn har suttit i mitt knä denna helg. Jobbade ute i fält i fredags, lagade en trasig telefon inne i staden och hann springa några ärenden så länge. Mustigt vin från systembolaget. En bok från bokaffären. Så åkte jag hem, till lugnet och hösten och ledig helg. Stekte hemgjorda hamburgare från fjolårets älgkött. Sippade vin och duschade länge i en varm, varm dusch. Sedan följdes helgen av ett helt fantastiskt pärlband av timmar - lediga och öppna att fylla med allt vad gårdsliv innebär.
 
Jag må romantisera allt. Men det var så himla härligt. Att säga nej till roliga aktiviteter för lite hemmatid. Som det behövdes. Hästarna verkade uppskatta mina extra kli-minutrar och gården blev steget närmare en vintervila undet tjockt snötäcke.
 
Det är bra lustigt. När jag pratade med en ytligt bekant i förra veckan utbrast han "Jo jag vill ju bo på landsbygden ... men det är så nära till allt inne i stan och det har ju sina fördelar". Förr brukade jag bara nicka och tyst hålla med. Men nu sa jag "Jo, det förstås, men det beror ju på vad man behöver. Där jag bor har jag nära till mina behov, skogen, att kunna ha hästarna hemma, tystnaden och lugnet, de få gånger jag har ärenden inne i stan kan jag glatt åka dit, istället för att försöka stilla behovet av landsbygden från en stad". Men ja, alla är vi olika. Just nu njuter jag av skördetider, färgerna naturen bjuder på och önskar mig några soliga dagar framöver. För så är det ju, även på landsbygden mår vi bra av lite sol ibland.
Sommartider på backen
Idag jobbade vi båda på våra vanliga jobb. Jag hade en riktigt, ruskigt bra dag på jobbet idag men hade jobbat över och var trött. Vi tog en tupplur och vaknade av att svärfar stod i sarstun och funderade om vi ville ha lite hjälp i huset. Självklart följde deras hund Jaffa med också, alltid lika mysigt att borra in näsan i hennes päls.
Vi jobbade en och en halv timme i huset. Jag skottade spån tills svetten rann och Fredrik fick hjälp av sin pappa att bära in golvåsar och sätta på plats. Sedan gav vi oss för dagen. Tänker att det lilla som blir gjord varje dag är bättre än inget. Under tiden dök grannen upp med traktorn och slog till hästarnas grovfoder i vinter. Skönt att ha det på gång. Fint blev det med, så snällt av honom.
Fredrik och jag åkte sedan iväg till kaféet och kikade på min utställning och kvällsfikade. Planerade inför helgen och fikade gott.
När vi kom hem stökade jag bort inne. Hujeda mig vad stökigt vi hade. Hängde tvätt med, hujeda mig vad tvätt vi har. Men lite i taget så ska jag komma ikapp från stressvåren.
Sedan traskade jag ner på betet. Hästarna betar från tidig morgon till sen kväll nu. De kommer glatt och hälsar när jag skuttar visslande ner för backen ner mot sjön.
Så får de stå bakom stallet där vi har vinterhage. Mina hästar är lättfödda och behöver inte beta dygnet runt. Så har jag rejälare hage och här och mer skydd mot väder och vind. 
Men först blev det några minuter lösa på gårdsplanen. De gick till den nyslagda åkern och smakade på vinterns blivande mat.
Årvak hann med några turer fram och tillbaka till grannens potatisland de har uppe vid oss, till hästtransporten för att inspektera och några varv till ut på nyslagna åkern. Tycker om dem så mycket. Blir så lugn av deras semestermagar, trivselprickar och härliga tuggande på gräs.
 
Sommartider, hej vad jag gillar dig.
Junikvällar i hästhagen
När jag kommer hem från jobbet tar jag hästarna med mig och släpper i sommarhagen. Två och en halv hektar prunkande hage, från gården och ner till sjön. Vid läggdags går jag ner mot sjön. Backen lutar neråt och hästarna står ofta i svackan. Jag har gummistövlar, mjukisbyxor och morgonrock. Eller träskor, shorts och stickad tröja. Men hästarna bryr sig inte, de bara tittar på mig med deras stora, snälla ögon och tuggar vidare på gräset.
 
Det är en ljuvlig tid att vara hästägare i juni. Förutom oron att inbetningen går för fort och isekterna som är besvärliga så är juni en fantastisk tid. Det är svårt att gå in om kvällarna och allt som oftast hittar jag mig själv i svackan med hästarna. Jag sitter i långgräset eller står bredvid någon av dem och stryker pälsen. Fapri har kvar lite vinterpäls medan Årvar är så blank, så blank. Det är verkligen en ära att få vara ägare till dessa två individer, de ger mig så mycket. Känslan inom mig när jag är i deras närhet är så oslagbar. Helt villkorslös kärlek, de bara ger och ger och ger.
 
Om jag fick skriva ett brev till mitt tolvåriga jag så skulle jag skriva om just detta. Hur jag kan gå ut ur mitt hus i gummistövlar, trippa över gårdplanen och ner mot sjön för att mötas av två mjuka mular. Då skulle jag skriva om känslan jag har när jag ligger i höggräset i svackan med ett grässtrå i munnen och hör hästarna tugga. Jag tror att jag hade blivit en mycket glad tolvåring då.