Det värsta med att vara hästägare...
... (förutom när ens fyrbenta bästisar blir sjuka förstås!!)...
Jag älskar att vara hästägare. Det har liksom blivit en stor del av min identitet. Jag blir fort igenkänd som hästtjejen och pratar ofta och mycket om hästarna i mitt liv. Jag har hållit på med hästar i tjugo år nu, sedan jag var fem. När jag var tolv fick jag ha min fösta sommarponny, en shetlandsponny vid namn Kalle. Året efter hade jag en foderponny, shetlandsponnyn Belinda. Året efter fick jag min alldlens egna Trollfrej, den framgångsrika kallblodstravaren som fångade mitt hjärta. Sju år senare, 2014 hämtade jag hem en stor, tovig kille vid namn Moe Årvak som numera är min bästis och trogna springare. 2016 vändes livet upp och ned när Trollfrej akut fick somna in i sommarhagen, och på höstkanten trillade Fapriola helt oplanerat in i mitt liv. Så det kan bli.
 
Jag älskar att vara hästägare med nästan allt vad det innebär. Det finns dock två saker jag tycker är sååå tråkigt. Att 1. kånka på vatten till hästhagen och 2. att fylla hö-påsar med frukost, lunch, middag och kvällshö. Den tiden vill jag ju lägga på att rida, gosa, pyssla i stallet och borra in ansiktet i hästarnas manar. Under åren har vi istället hittat lösningar som underlättar vardagen med hästarna. Istället för att kånka, släpa, fylla och tömma mat och vatten så kan jag nu ägna tiden till mycket annat.
På sommaren går hästarna på bete. Då jag har erfarenhter av fång (hemska sjukdom!) så lider också jag av "fångest" på vår och höst. Jag brukar ha en lååååång inbetning under våren. Som inte tar slut förrän i början av juli, ungefär när semestern tar vid. När de har vant sig vid allt grlngräs så släpper jag hästarna på betet på morgonen och hämtar de åter på kvällen när det är dags för ridning eller den dagliga dosen mys. Sedan får de skrota i vinter-hagen på nätterna. Mycket lättskött. Under sommaren slår vi vårt eget hö och hässjar till torr-hö. Samtidigt lejer vi bort arbetet med inplastning av stora hö-balar. Men gräset slår vi från våra egna marker.
 
När det närmar sig höst så får hästarna beta mindre och mindre äta av det hässjade höet. Här är den bökigast perioden när hö-påsar måste fyllas. När det är för kallt för att beta men för varmt för att öppa en stor plast-höbal. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. En herrans massa hö-påsar.
Sedan kommer perioden när hästarna vänjs in på det inplastade hösilaget i några veckor. När jag blandar in lite mer hösilage i det torra höet för varje dag. Sedan vips äter de bara hösilage och nu börjar det vara kallt ute.
 
När det blir vinter är det dags att ge hästarna fri tillgång på mat för att de ska hålla värmen. Fredrik har byggt en fiin foder-häck där Fapriola inte kommer åt att äta så mycket. Hon får ta hand om Årvars spill, och håller kaggen således i schack. På kvällarna får de gå in och äta sin lilla bytta med mineraler. Och dricka vatten. Så får magen vila i någon timme från den fria tillgången.
Under vintern släpper jag bara ut hästarna på morgonen, så står balen i foderhäcken, redo att ätas ur. Sedan håller den i två veckor innan det är dags att köra en ny. I år har vi ställt foderhäcken så nära stängslet det bara går, så kan Fredrik köra en bal med stora traktorn trots att hästarna är i hagen och jag är på jobbet. Det är så himla skönt, och funkar så bra. Så lättskött på något vis. 
 
När våren kommer tillbaka blir det några bökiga veckor med fyllande av hö-påsar och invänjning på torr-hö igen och sedan betet. Men gudar så skönt det är, att under de allra flesta månaderna på året, inte behöva riva, kånka, fylla och svära runt höpåsarna. Det ska ju vara just det - roligt och enkelt att ha djur!
 
Bökigt eller inte med utfodring. Men tänk ändå, att få vara hästägare ändå!
En helg i september
 Ett totalt lugn har suttit i mitt knä denna helg. Jobbade ute i fält i fredags, lagade en trasig telefon inne i staden och hann springa några ärenden så länge. Mustigt vin från systembolaget. En bok från bokaffären. Så åkte jag hem, till lugnet och hösten och ledig helg. Stekte hemgjorda hamburgare från fjolårets älgkött. Sippade vin och duschade länge i en varm, varm dusch. Sedan följdes helgen av ett helt fantastiskt pärlband av timmar - lediga och öppna att fylla med allt vad gårdsliv innebär.
 
Jag må romantisera allt. Men det var så himla härligt. Att säga nej till roliga aktiviteter för lite hemmatid. Som det behövdes. Hästarna verkade uppskatta mina extra kli-minutrar och gården blev steget närmare en vintervila undet tjockt snötäcke.
 
Det är bra lustigt. När jag pratade med en ytligt bekant i förra veckan utbrast han "Jo jag vill ju bo på landsbygden ... men det är så nära till allt inne i stan och det har ju sina fördelar". Förr brukade jag bara nicka och tyst hålla med. Men nu sa jag "Jo, det förstås, men det beror ju på vad man behöver. Där jag bor har jag nära till mina behov, skogen, att kunna ha hästarna hemma, tystnaden och lugnet, de få gånger jag har ärenden inne i stan kan jag glatt åka dit, istället för att försöka stilla behovet av landsbygden från en stad". Men ja, alla är vi olika. Just nu njuter jag av skördetider, färgerna naturen bjuder på och önskar mig några soliga dagar framöver. För så är det ju, även på landsbygden mår vi bra av lite sol ibland.
Sommartider på backen
Idag jobbade vi båda på våra vanliga jobb. Jag hade en riktigt, ruskigt bra dag på jobbet idag men hade jobbat över och var trött. Vi tog en tupplur och vaknade av att svärfar stod i sarstun och funderade om vi ville ha lite hjälp i huset. Självklart följde deras hund Jaffa med också, alltid lika mysigt att borra in näsan i hennes päls.
Vi jobbade en och en halv timme i huset. Jag skottade spån tills svetten rann och Fredrik fick hjälp av sin pappa att bära in golvåsar och sätta på plats. Sedan gav vi oss för dagen. Tänker att det lilla som blir gjord varje dag är bättre än inget. Under tiden dök grannen upp med traktorn och slog till hästarnas grovfoder i vinter. Skönt att ha det på gång. Fint blev det med, så snällt av honom.
Fredrik och jag åkte sedan iväg till kaféet och kikade på min utställning och kvällsfikade. Planerade inför helgen och fikade gott.
När vi kom hem stökade jag bort inne. Hujeda mig vad stökigt vi hade. Hängde tvätt med, hujeda mig vad tvätt vi har. Men lite i taget så ska jag komma ikapp från stressvåren.
Sedan traskade jag ner på betet. Hästarna betar från tidig morgon till sen kväll nu. De kommer glatt och hälsar när jag skuttar visslande ner för backen ner mot sjön.
Så får de stå bakom stallet där vi har vinterhage. Mina hästar är lättfödda och behöver inte beta dygnet runt. Så har jag rejälare hage och här och mer skydd mot väder och vind. 
Men först blev det några minuter lösa på gårdsplanen. De gick till den nyslagda åkern och smakade på vinterns blivande mat.
Årvak hann med några turer fram och tillbaka till grannens potatisland de har uppe vid oss, till hästtransporten för att inspektera och några varv till ut på nyslagna åkern. Tycker om dem så mycket. Blir så lugn av deras semestermagar, trivselprickar och härliga tuggande på gräs.
 
Sommartider, hej vad jag gillar dig.