Nu tar vi och hoppar av karusellen
Tiden rusar iväg. Som jag skrivit så många gånger förut.
Jag får ofta höra orden "hur hinner du?" och "Det verkar som att ditt dygn har 48 h" men sanningen är ju förstås annorlunda. Har sovit för lite och stressat för mycket för länge nu. Skjutit upp min vila till "nästa vecka" så länge jag kan minnas nu. "Bara jag skickar in exjobbet får jag vila", "bara jag redovisat exjobbet och firat festival så får jag vila", "bara jag får detta gjort, och detta.... och detta... så får jag vila". Kvällarna är så fullbokade med telefonsamtal som ska ringas, djur som ska tas omhand, renoveringar och allt vad det innebär, personer som ska träffas och saker som ska ordnas. Och mailas. Och besökas. Och hämtas. Och lämnas. Och ja bevare mig väl vad det varit mycket på sistone. Så nu måste jag rensa. Prioritera. Andas. Och inte glömma bort mig själv i virrvarret.
 
Det är nu jag bygger rutiner för resten av mitt liv. Jag mår inte bra av att ha kalendern full med (visserligen roliga) saker. Dags att äntligen få fokusera på backen. Jag har riktigt begär efter ensamtid i bagarstugan, få göra egen saft, bunkra upp frysen med bakverk. Läsa ut boken till bokklubben (helst i hängmattan ... jag inte hunnit hänga upp ännu) och ta en morgonpromenad innan grannens tupp ens vaknat. Så det får jag sträva efter nu.
 
Det är märkligt hur det kan bli på detta vis. Att tiden springer iväg och nätterna blir korta, att jag tar på mig för mycket och glömmer bort personen som ska bolla med alla bollar. För i själva verket är inte mycket av det jag pysslar med saker som jag brinner för. Det är en fot här och var, och jag tänker gång på gång "Denna sista sak, sedan är det klart och då kan jag fokusera på huset och gården". Men när det väl kommer till kritan så, är det just dessa små saker som tar upp all min tid. Detta känns extra viktigt då jag valt att jobba hela sommaren på drömjobbet. Jag vill ta chansen, att lära mig precis allt om allt.
 
Ikväll efter ridturen sprang jag upp och ner för beteshagen med stängseltråd jag rusade genom Granngården för att hinna köpa mellan jobb och middag (som visst fick värmas på 3 gånger i micron pga alla telefonsamtal jag satt i). När jag stängslat klart och var påväg upp mot huset för att ladda upp bilder på hästföreningens Facebooksida så såg jag snabbt en fyrklöver susa förbi på min näthinna. Jag tvärstannade, plockade upp den, tog det djupaste andetaget på flera veckor och tänkte att, såhär kan det inte vara mer. Hur kul det än är med alla saker som händer och sker och jag får äran att vara involverad i. Det går inte att göra allt.
 
Så från och med NU går jag in i en ny period i mitt liv. En hälsosammare livsstil med mer tid just precis här. På backen med Fredrik, djuren och naturen. Med kvällar som fylls av ridturer och renovering istället för små skitsaker som tar upp all min tid. Från och med nu och förevigt framåt. Hejdå stresslivet, hej härliga lantliv.
10 strålande grejer med att bo på landet;
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Glimtar från augusti 2016.
 
1. Kliva av bussen, höra hur den brummar iväg bakanför en och bom, mörker, tystnad och stjärnhimmel. Stjärnhimlen syns aldrig så bra som på vår backe. Minimalt med ljusföroreningar och en hög punkt. Folk säger ofta att det är som att vara i ett annat universum att hänga här hos oss.
 
2. Djuren. Att ha en katt som får springa ut och in som han vill, jaga möss och ligga och spinna i höet. Knut har inte behövt ha kattlåda och har aldrig någonsin haft halsband på sig. (Såklart ska man ta sitt ansvar som djurägare och kastrera sin katt trots att man bor i glesbebygda områden)
 
3. Närheten till allt livsviktigt. Naturen, den friska luften och alla fantastiska ljud som kroppen mår bra av (susande björklöv, storspoven på våren, isen som sväller på vintern). Det är nödvändigt. Affärer och caféer kan jag gärna åka till, detta vill jag ha utanför dörren.
 
4. Att ha en egen gård innebär; "långkalsong-med-skoterskors-outfit", även "lämna-soporna-i-trosor-och-filt-över-axlarna". Detta är en viktig punkt. Snacka om härligt att ingen kommer att kolla vad man springer runt i för kläder.
 
5. Att ha ett långsiktigt projektOfta (inte alltid) när man bor på landet så innebär gården en del jobb, det kan vara renoveringar, odlingar som ska skötas om eller uthus som måste målas. Dessa projekt är som mindfulness. Så älskar jag tanken av att laga det som är trasigt och muntra upp trötta, ledsna gårdshus till exempel.
 
6. Plocka fredagsbuketten på åkern/ängen bredvid huset.
 
7. Årstidernas växlingar. De är  mycket tydligare ute på landsbygden. När man får följa naturen från varenda fönster dag för dag. Hur morgonvyn i sovrumsfönstret går från att vara en dimmig septembermorgon till en frostig oktobermorgon på bara några dagar.
 
8. Känslan av att vara rik. Detta behöver inte vara rik som i att ha mycket pengar (kanske snarare tvärt om om det är mycket projekt och djur på gårde, haha). Men känslan av att man äger mark att odla på, skog att jaga och plocka bär på och äran att få låna en bit mark på denna jord att kalla sin egen. Vi skulle klara oss väldigt länge på vad våra marker har att ge oss.
 
9. Självständigheten man lär sig tackla och tacka. När jag flyttade hit som nittonåring hade jag ingen aning om vad man gör när en säkring går, hur man får igång vattenledningar som frusit eller frångar in en flock med stutar som rymt. Ännu har jag mycket om livet på landet att lära. Men för varje dag som går lär jag mig ytteligare lite till.
 
10. Lycka är inte lika med materiella ting. Är jag inne i stan så vill jag ha väldigt mycket. Det är kläder, fin inredning och slingor i håret. Så kommer jag hem och skrattar nästan åt mina egna tankar. Här finns allt som betyder något. Jag mår bra av att ha få materialla saker runt mig och älskar känslan när alla sinnen får vila från uttryck. Här är mina relationer till mina nära och mig själv viktigast. Här är jag hemma.
Reportage och skogslunk.
Igår var det onsdag. Jag sov närmare nio timmar under natten och på förmiddagen hade jag energi till att städa klart huset och baka äppelkaka. Sedan kokades det kaffe i vårt lilla torp och så småningom rullade en vit bil upp fö backen. Jag fick nämligen besök av Emma och Jonas, en jounalist och en fotograf som skulle föreviga en glimt från mitt liv på landet. Det var mycket trevligt men o t r o l i g t ovant att ha en fotograf som förevigar en. De hade mycket genustänk vilket var väldigt kul och nytänkande tycker jag! Hur som helst så kommer tidningen ut i december och då får vi se vad det blivit!
 
Sedan var hjärnan trött och kroppen skrek efter skogsluft. Så jag tog på mig stallmössan, halsduken och gummistövarna, vandrade de femhundra metrarna till svärmor och svärfar och tog med mig deras hund Jaffa på promenaden.
 
Först mötte vi en kelig liten kisse. Kan inte låta bli att klappa katter alltså.
Sedan vandrade vi vidare och alla höstens lukter explodernade innuti mig. Blöta löv, svamp, lera, barr.
Det tog så lång tid till mitt svampställe för jag fick stanna och dra in oktober hela tiden.
och med mig var Jaffa hela tiden. Så klok, så fin. Längtar tills den dagen vi kan ha en egen hund, Fredrik och jag. Men just nu med det liv vi lever så är det inte möjligt. Tur att Jaffa finns nästgårds.
 
Så äntligen kom jag fram; tystnaden, den fuktiga mossan. Njöt när jag ivrigt rafsade ner svamp efter svamp i korgen.
Mina fingrar var stela av kylan innan jag var klar, näsippen röd. Men de glömmer man liksom bort så länge man hittar dessa små guldkorn.
Sen fick jag vända hemåt. Fylld av skogsluft i varenda liten blodkropp, fylld av hundmys och med iskall nästipp. Exakt så här vill jag spenderna mina oktoberdagar. Lugna stunder i vardagen.