När djurfamiljen blev komplett
En första, trevande, kornig mobilbild från invigningsfesten av Hönshilton! Nu är jag hönsägare. Hönsmamma med allt vad det innebär. Mamma och Pappa har, som vanligt, varit så himla fina i allt detta påhitt. Mamma som lånat ut pappa, och pappa som handlat, fixat och legat sömnlös över ventilationslösningar och annat. Måste komma på ett riktigt bra vis att tacka dem. Åkte och hämtade hem lilla flocken ikväll. Som en cirkus blev det och både pappa och jag skrattade så tårarna nästan rann åt det hela.
 
Och det är lika härligt varje gång. När drömmar går i uppfyllelse. Men nu känner jag mig klar med projekt. Nu vill jag umgås med djuren. Och genast blir jag lite sentimental...
... För vad mycket glädje de skänker mig. Mina fyrbenta (och numera tvåbenta/vingbeklädda). Jag har alltid älskat djur så himla mycket. Jag visste liksom när jag var liten att mitt intresse inte skulle svalna, utan snarare eskalera. Nog skulle jag kunna ha fler också. Får, getter, hundar, kaniner och kor är ju fantastiska djur. Men jag är så himla nöjd med hur det är nu. Mina två, fiska hästar. Som tar mig ut i skog och mark. Som tröstar så bra. Som bjuder på skratt. Vardagsmotion. Kärlek. Som kräver så mycket från mig, men ger fyrdubbelt tillbaka. Har längtat så mycket efter skogsturer med släden och Fapri eller barbacka genom byn på Årvar. Tiden har liksom runnit iväg senaste månaden med hönshusbygget. Men de har stått där, tålmodigt, och bara väntat på minsta lilla klapp och kram. Ställt upp på någon ridtur här och var. Och jag är så sugen på hårdträning och få till allt det där vi tränat på nder förra året. Höger galopp. Volten. Arbetstraven. Transportåkandet. Fapris mage ska krympa ihop lite och  jag ska pö om pö, lite i taget, när tid och lust finns. Göra klart sadelkammaren. Själv. Min meditation mellan allt. Men mest, ska tiden gå till att umgås med djuren. Förstås.
... Och den här killen då. Som håller låda varje dag. Som ofta är mitt enda sällskap när Fredrik jobbar skift. Han ligger bredvid mig nu i soffan och bara väntar på att få följa med på toa och borsta tänderna och sedan bli buren upp till sovrummet och sova en lång, natt. Han som är så mycket mer än en katt. Jag förstår att det låter så märkligt för folk utifrån. Att man ger så mycket till djuren, liksom. Tid, pengar och energi. Men vad jag får tillbaka går inte att mäta.
 
Så nu, när lilla hönsflocken är på plats så är jag så genuint lycklig. Det blev nog mer jobb för mig, tidigare morgnar och så. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och nu när stallet är fult funktionsdugligt, Hönshilton är beboeligt och sadelkammaren är varm och go så får det vara så. Det är inte klart överallt. Men det funkar helt klart, och nu ska tiden spenderas med djuren. Sedan får vi ta resten, lite pö om pö... När andan faller på. Ja ni förstår, det går att göra hur mycket som helst här på backen.
 
... och nu när Hönshilton och bjälklagsbygget är klart så återgår jag till Drömmen och husrenovering... Vilket jag har massor att berätta om. Så himla mycket kul framför oss nu!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress