Att vara ärlig om läget
 
September kom smygande med allt vad det innebär; kalla nätter, dimmiga morgnar och ett lugn som jag längtat efter hela sommaren. Hösten är en fantastisk tid, om jag sluter ögonen och tänker tillbaka på de bästa stunderna förra året, så är det just höstminnena som kommer upp; skogspromenaderna, första galoppen på stubbåkern och älgstekarna vi åt med stearinljusen fladdrande runt oss.
 
Trots att min bästa tid är nu har jag verkligen känt mig ur fas på senaste. Jag tycker att jag ligger efter i allt. Att alla runt om mig hinner ställa upp så mycket för mig utan att jag hinner med att ge tillbaka, tacka eller faktiskt bita i och hjälpa till själv. Det känns som att mina dygn blivit tre timmar kortare och jag blir inte klok på var tiden tar vägen. Är fruktansvärt less på att starta varenda blogginlägg med "oj, vad tiden rusar iväg".
 
I helgen åkte vi bort. Till fjällen och den klara luften. Och vad vi sov. Vi sov så många timmar under helgen att jag knappt får ihop så mycket under en hel vecka i vanliga fall. Och jag tänker, att det nog var precis så - välbehövligt - som det kändes där och dä. Hur sömnen fyllde ut mitt trött tomrum mellan cellerna. Ett tomrum som bildats av tre års pendlande, slit, stress och kämpande. Ett tomrum som nu håller på att fyllas med nya rutiner, nya utmaningar och mer hemmatid.
 
Det känns riktigt som att 2017 varit mitt "hundår", jag har hört att man ska ha ett sånt. Med examensarbete, sista skolppgifterna, allt roddande med vardag och karriär och djur och hus. Jag vet att jag är inte är unik som har fullt upp, men gudars skymning, i år har jag haft händerna (över) fulla. Och precis som i september förra året så välkomnar jag nu tomma kalenderblad och den friska nystarten som hösten alltid innebär för mig.
 
Det känns äntligen som att jag får saker gjort igen. Jag har börjat känna en aningens kreativ anda smyga sig på igen och precis som förra hösten känns det som ett helt nytt, pirrigt kapitel ligger framför mig nu. Och väldit redo att lämna gamla, uttjatade kapitel bakom mig.
 
Livet är just så. Det går upp och ner och framåt i en rasande fart.
Vi har haft en del dalar på senaste. Men som min kloka Fredrik sa "Den är en negativ sak av 10 000 positiva saker i vårt liv <3" och just så tänker jag fortsätta att tänka framöver.
 
Då säger vi så, nu kör vi höst här på backen (ä n t l i g e n !)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress