Att stanna upp och titta tillbaka
Bilder från oktober 2016.
 
Jag är ofta duktig på att fokusera framåt, sätta mål och sedan stäva efter dem. Jag älskar tillfredställelsen ett uppnått mål ger och blir väldigt driven av att tänka på framtiden och vad jag vill uppnå, hur jag vill leva och så. Däremot är jag ganska dålig på att titta tillbaka. Att inse att man påbörjat en lång resa och att man idag, trots att målgången kan kännas långt bort, ändå har kommit en bra bit från starten. Det slog mig nytligen, medan jag gjorde veckans matlådor. Hur annorlunda livet var för ett år sedan. Höstterminen 2016 läste jag till största delen 125 % på universitetet. Ett universitet som ligger 12 mil från backen. Dit jag busspendlade varenda dag, och spenderade uppemot 5-6 timmar i bussen varje dag. Jag jobbade varenda söndag på travskolan inne i Skellefteå, två kurser med småflckor hade jag tillsammans med min kompis Wilma. Utöver det gick jag ett hålbarhetsprogram med kvällsträffar i Umeå där vi gjorde studiebesök och löste case åt företag. Så bygget och hästarna på det. Så annorlunda allt är nu. Trots att dagarna fylls, oftast till fullo, så är livet så mycket enklare nu. Jag jobbar tre mil från backen, en halvtimmes bilfärd, då jag passerar två affärer och två bensinmackar om något skulle behövas eller bilen tankas. Jag behöver inte plumsa en kilometer i nysnö för att ta mig till en busshållsplats, febrilt stå och blinka med pannlampan i mörkret så att bussen överhuvud taget ska se mig. Åh, så bra det blev, såhär ett år senare.
 
Jag lever idag ett liv jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Trivs så bra med jobbet, med de lediga helgerna som dyker upp där lagomt till veckans slut. Lönen kan gå till bygget och sparkontot. Tiden kan gå till vadhelst jag vill lägga den på. Dagarna har en tendens att fylla sig, jag är ganska flitig på att jobba några timmar extra varje vecka, och reser en del inom jobbet. Örebro, Rovaniemi/Sodankylä och Idre i Dalarna har jag hunnit med de senaste tre veckorna. Men jag fyller dagarna med liv numera, inte med timmar i en buss, timmar i en föreläsningssal med en enorm längtan efter hemmalivet och allt vad det innebär. Målet var hela tiden livet jag har nu, när jag satt där bland spiralblock och med en tentaångest molande i magen. Kvällar att spendera i stallet, på bygget, med vänner eller familj. Dagar att jobba med det jag brinner för. Och helger att avnjuta i precis den takt man känner för.
 
Jag känner ju det, att det är nyttgt att stanna upp. Inte bara ånga på, vara lite snäll mot sig själv och vara stolt över vad man faktiskt ådstakommit. Som vanligt vill jag passa på att hylla de jag har runt om mig. Fredrik och mina föräldrar samt svärföräldrar, utan dem hade jag inte varit där jag är idag. Så glad att de gav mig utrymmet att studera i Umeå i tre år. Med hästskötsel, skjutsning och en stor kram när det har behövs som mest. Lite svårt att inse det, men detta är mitt nya liv. Livet på backen - på heltid liksom!
Ulrika

åh känner igen det där så väl - hur lätt man bara travar framåt i det som är just nu. hur man missar hur långt man kommit från det man en gång var i. och vad fint det är när man stannar upp och ser hur himla bra det blir ibland!

Svar: Ja och det går så fort också, när man ångar på ! Nyttigt att stanna upp! Hoppas du har en fin dag, kram !
Isabell Lundberg

Emmeli

Vad underbart. Blir alldeles gråtig. Så bra jobbat! Känner så igen känslan också. Och tacksamheten mitt i. KRAM

Svar: Jag förstår att du känner igen dig i känslan <3 Kram på dig, hoppas allt är bra nere i Höga kusten!
Isabell Lundberg

Emmeli

Kan särskilt tänka tillbaka på sista Piteåtiden när jag får som mest igenkänning i den tuffa-på-känsla du beskriver; gravid, 200% plugg, sedan ny-mamma och till sist slutspurt mot examen med liten bäbis. Men det gäller att, precis som du ju gör, stanna upp mitt i. För livet kommer nog på ett eller annat sätt alltid ånga på. Det ångar inte mindre nu precis kan jag erkänna ;) . Bla bla blaajj från mig. KRAM och ha en fin vecka!

Svar: Ja precis! Brukar kalla det "hundåren", åren som passerat som lilsom fick pusslas ihop lite. Nu swishar tiden också förbi, men man får vara på platsen man vill vara på. Hemma på backen (eller drömgården som du!). Så får man titta tillbaka och klappa sig själv på axeln också, vad man kämpar på ibland alltså! Största kramen till er!!
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress