Att stanna upp och titta tillbaka
Bilder från oktober 2016.
 
Jag är ofta duktig på att fokusera framåt, sätta mål och sedan stäva efter dem. Jag älskar tillfredställelsen ett uppnått mål ger och blir väldigt driven av att tänka på framtiden och vad jag vill uppnå, hur jag vill leva och så. Däremot är jag ganska dålig på att titta tillbaka. Att inse att man påbörjat en lång resa och att man idag, trots att målgången kan kännas långt bort, ändå har kommit en bra bit från starten. Det slog mig nytligen, medan jag gjorde veckans matlådor. Hur annorlunda livet var för ett år sedan. Höstterminen 2016 läste jag till största delen 125 % på universitetet. Ett universitet som ligger 12 mil från backen. Dit jag busspendlade varenda dag, och spenderade uppemot 5-6 timmar i bussen varje dag. Jag jobbade varenda söndag på travskolan inne i Skellefteå, två kurser med småflckor hade jag tillsammans med min kompis Wilma. Utöver det gick jag ett hålbarhetsprogram med kvällsträffar i Umeå där vi gjorde studiebesök och löste case åt företag. Så bygget och hästarna på det. Så annorlunda allt är nu. Trots att dagarna fylls, oftast till fullo, så är livet så mycket enklare nu. Jag jobbar tre mil från backen, en halvtimmes bilfärd, då jag passerar två affärer och två bensinmackar om något skulle behövas eller bilen tankas. Jag behöver inte plumsa en kilometer i nysnö för att ta mig till en busshållsplats, febrilt stå och blinka med pannlampan i mörkret så att bussen överhuvud taget ska se mig. Åh, så bra det blev, såhär ett år senare.
 
Jag lever idag ett liv jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Trivs så bra med jobbet, med de lediga helgerna som dyker upp där lagomt till veckans slut. Lönen kan gå till bygget och sparkontot. Tiden kan gå till vadhelst jag vill lägga den på. Dagarna har en tendens att fylla sig, jag är ganska flitig på att jobba några timmar extra varje vecka, och reser en del inom jobbet. Örebro, Rovaniemi/Sodankylä och Idre i Dalarna har jag hunnit med de senaste tre veckorna. Men jag fyller dagarna med liv numera, inte med timmar i en buss, timmar i en föreläsningssal med en enorm längtan efter hemmalivet och allt vad det innebär. Målet var hela tiden livet jag har nu, när jag satt där bland spiralblock och med en tentaångest molande i magen. Kvällar att spendera i stallet, på bygget, med vänner eller familj. Dagar att jobba med det jag brinner för. Och helger att avnjuta i precis den takt man känner för.
 
Jag känner ju det, att det är nyttgt att stanna upp. Inte bara ånga på, vara lite snäll mot sig själv och vara stolt över vad man faktiskt ådstakommit. Som vanligt vill jag passa på att hylla de jag har runt om mig. Fredrik och mina föräldrar samt svärföräldrar, utan dem hade jag inte varit där jag är idag. Så glad att de gav mig utrymmet att studera i Umeå i tre år. Med hästskötsel, skjutsning och en stor kram när det har behövs som mest. Lite svårt att inse det, men detta är mitt nya liv. Livet på backen - på heltid liksom!
Tabata, helgen som var och gråa hårstrån
En liten livsuppdatering då. Nyduschad och luktar gott. Nöjd med vetskapen om att fina, nygamla stallet är nysopat och boxarna fulla av spån och nattamat till hästarna. Årvak med sina lyxiga "back-on-track" stallbandage om benen. Porslinshästen. Eller hur det nu var. Kroppen är mör, ikväll tränade jag så att svetten rann i byns gympasal. Med ena svägerskan vid min sida och den andra som ledde själva passet - Tabata! Det har gått en och en halv månad, ungefär, sedan jag läste min kära bloggkompis Emmelis inlägg om träning. Blev lite sorgsen långt inne i kroppen. Mitt i allt byggande och jobbande och lagande av mat och hästeriande så har jag helt gömt bort min egna arma kropp. Så senaste månaden har jag pinnat på med både promenader, hittepå-yoga, någon ynka liten joggingtur och annat gympaaktigt. Så skönt för en kropp som hänger på kontor och så.
 
Förr tränade jag massor. Helst sex dagar i veckan. Löpning, gym, promenader, styrka och ridning utöver det. Men sedan skrev jag papper på ännu en häst, flyttade dem hit hem, köpte gården med Fredrik och. Ja ni vet. Ursäkerna blir många och långa. Hur som helst. Jätteskönt att röra på min stackars kropp mer än "bara" ridningen. Tackar min svägerska för träningsvärken som förmodligen kommer äta upp mig innifrån imorgon. Bara en sån sak, tackar jag tabatan för!
 
Nog pratat om träningen. Nu vill jag prata om helgen jag hade. Som innehöll massor av den där sällsynta varan - tillsammanstid. Det blev massor med god mat (typ svärfaruppfödd oxfilé, frukost/rostmackor i soffan och obegränsat med kantarellsås), det blev besök av föräldrar och syster och hejbara vad vi hann med på gården. Hann iväg på babyshower för en kär vän också. Och det bästa är, att det bara är fyra dagar tills en liknande helg kommer igen. Med tillsammanstid och så.
 
...
 
Men det var inte bara glitter, guld och gröna skogar. Det var några gråa hårstån med. Vi har sedan länge planerat att förstärka bjälklaget. Nya balkar i samma dimension som de befintliga balkarna. När vi började undersöka exakt hur och var dessa skulle sitta tillsammans med en släkting som jobbar med dessa typer av beräkningar så kom vi (han) fram till att - det räcker inte!! Hur vi än skulle vända och vrida balkarna så skulle arbetet bara leda till förlorade timmar och förlorade tusenlappar. Så vi har fått tänka om helt. Nu har vi istället bestämt oss för att byta ut alla balkarna i tv-rummet. Stora tv-rummet som består av ungefär en fjärdeldel av huset, alltså halva övervåningen.
 
Vi vill förstås kunna sätta igång med detta så fort som möjligt. De befintliga balkarna som plockas bort kommer istället att sättas i köket bara för syns skull. Det kanske inte låter som så mycket att bli gråhårig över. Men grejen är den att vårt fina, pärlspontade kökstak är spikat i de gamla balkarna. Det kommer att vara omöjligt att få ner det helt, hur mycket tid vi än skulle lägga på det. Så taket kommer att rivas ner och jag kommer få börja se mig omkring efter ett exakt likadant, nytt tak, men med samma enorma charm. Älskade lilla tak. Nåja, som ni resonerade i helgen - konstruktionern är viktigare än allt. Vi kommer ångra oss så mycket om hela tv-rummet känns svajigt, knarrigt och ostabilt. Ett nytt tak i gammal stil, det går att ordna. Det löser sig. Utöver att kökstaket försvinner så förlorar vi också 3 cm takhöjd i köket, vilket överkomligt ändå
 
Känner att jag pratar på en hel del om rumsindelningen. Kanske är ni sugna på en planlösning för att hänga med bättre?
Renovering 2017 - Gjutning av stallgolv
 
I fredags flexade jag ut tidigt och slirade hem på isiga, snötäckta vägar. När jag kom upp för backen så stod stora betongbilen (eller "gjutarbilen" jag envist kallar den) på gårdsplanen med svärfar bredvid. De hade redan hunnit hiva ut all betong, men finliret skötte jag själv. Knut hann springa över det nygjutna golvet inte bara en utan TVÅ gånger. Jag fyllde med mer betong och försökte göra övergången så jämn som möjligt. På lördagsmorgonen var det härdat och klart, och hästarna fick premiärgå ut i hagen på nya golvet. Idag har jag städat och ställt iordning i hela stallet. Det blev då h i m l a bra! Är så nöjd!
 
Jag tänkte det. Att mitt stall är verkligen mitt drömstall. Ett stall där var sak har sin plats, plats för två hästar och med bra utrymmet att sadla, sko, massera och pyssla på. Det är numera lättskött och stallsysslorna går snabbare än någonsin efter dessa renoveringar och förbättringsjobb. Allt för att få mer tid med själva hästarna och mindre tid för de dagliga sysslorna. Förmodligen går det att göra ett snyggare stall. Hade vi blåst ut hela golvet hade det kanske sett bättre ut rent estetiskt. Vi hade kunnat isolera och ha ett varmstall, köpa dyra boxfronter och så vidare. Det hade kunnat gå att göra hur mycket som helst. Men för mig. Duger det så gott. Med ett stallgolv, lite lappat och lagat, men stort som en dansbana. Med garderober för förvaring, lagomt stora boxar med förhöjt tak. Med rinnande vatten i stallet, krokar för att hänga täcken i taket och numera ett varmt rum ett byta om i, att torka täcken i, att tinda stelfrusna händer i. Så, så, så nöjd. Mitt och hästarnas lilla krypin.
 
 
... Som jag skrev på Instagram idag så har det känns så tungt, så tungt att vara hästägare denna höst. Men nu lämnar vi stallrenoveringen för i år, och all ledig tid ska bara spenderas med en massa mys och härliga ridturer. Så mycket bättre det känns, äntligen.
 
Jag tänker att ni ska få se hela stallet som det ser ut just nu någon dag.
Vi har fortfarande lite jobb kvar nästa år. Men sedan, så är det banne mig klart!
 
...
 
Om du vill se mer av stallrenoveringen: