Ett sommarminne ...
Typ imorgon kommer det att låta krasch bom bang och denna blogg kommer att överösas med juliga inlägg. Är så orimligt sugen på julpynt, julbak och Skråmträsks egna skyltsöndag. Men först drömmer jag mig tillbaka till ett sommarminne jag inte visat er. Från när vi hässjade hö.
 
Det finns en magisk dag på året, när vi hässjar eget hö, på gammaldags vis, att ha till hästarna under perioden när det är för varmt för att ha en hösilagebal öppen. Första året var det bara svärfar och jag som hässjade, sedan anslöt sig mina föräldrar och Fredrik till ladningen. Vi allihopa tyckte det var en så rolig dag, ryktet har spridit sig och i år var vi som mest tio vuxna och två bebisar på plats vid hässjan. En sån magisk dag. Älskar att arbeta på det här viset - med riktigt kropparbete och sedan fika massor med fika. Det är ljuvliga dagar. Ingen annan än jag är intresserad av hästar så, men alla hjälps åt ändå. Vi frågar dem inte, de liksom bara dyker upp med en räfsa eller en grep, eller tar tag i det som ligger närmast och hjälper till. Detta var en solig, ljummen dag, aaaah, drömmer mig tillbaka;
...
 
Och så kom dagen då vi ladade höet också. Fredrik och jag. Tillsammans. Han och jag. Fy vad jag gillar att arbeta tillsammans med honom.
 
Helgrapport & jullängtan
En vilsam helg, tror jag minsan att jag kan sammanfatta den. Inte i benämningen att vi legat i soffan och sett på serier hela helgen, det vet vi inte hur man gör. Såklart har vi pysslat på med det ena och det andra. Ridning, stallhäng, ensamtid, beök av syster och systerdotter <3 (med tillhörande ponnyridning och fika), bakning, Fredrik har jobbat i huset och sågat ner balkar, jag har kört sopor, vi har varit på julbrunch och bowling med hela svärisfamiljen <3 och kört fram en ny höbal till hästarna. Lite så. Men ändå, flera timmars sömn, brunchadnde tillsammans (hemma-brunch!), goda middagar och ett stillsamt lunk över allt vi hittat på. Näst intill ingen stress alltså. Förutom de där fyrtiofem minutrarna mellan julbrunchen och bowlingen. Då vi hann bli inlåsta i ett parkeringshus, trängdes på Skellefteås skyltsöndag (får på riktigt panik av allt folk!) och höll på att krocka. Två gånger. Hysteriskt var bara förnamnet.
 
Och nu är det en alldelens helig vecka framför oss. Adventsveckan. Är så himla sugen på julpynt och julmys och glöggmys och allt annat mysigt som kommande månaden bjuder på. För första gången på en halv evighet ska jag slippa pendla och få njuta av kvällarna hemma på gården. Ska sätta mig ner och skriva en lång lista med saker som ska göras innan advent. Plocka granris. Binda en krans, börja julbaket lite smått, julpynta inte minst och fylla hemmet av alla underbara dofter. Nejlikor, apelsiner, pepparkakor. Det är en minst sagt mysig tid, vi har framför våra fötter.
 
Julen i år kommer att vara speciell på många vis. Jag kommer att vara helt ledig, utan plugg eller jobb. I elva dagar. Vi har på min sida av familjen bestämt att vi skippar dyra julklappar och spelar julklappsleken istället. Mina systerdöttrar får något litet. Så skönt, att bara få umgås, och äta en massa god mat. Det är nog det bästa med julen tycker jag. Umgänget och maten. Att man umgås när man äter. Och tänk sedan, när huset är klart. Att få fira där, med nära och kära.
 
Nä nu blir jag alldelens till mig. Julen på backen ändå.
Drömmenhuset, anno 1864
Vilken fin respons jag fått på "Sagan om backen"-inläggen. Känner att denna vecka var inte riktigt nog, finns så mycket att visa och berätta och fantisera kring. Så självklart kommer ni att få höra mer, då och då.
 
Här kommer sista inlägget på "temaveckan", historian om Drömmen.
Drömmen timrades upp och stod klart (mest troligt) 1864. Det var ett stort hus, närmare 300 kvadratmeter (inte riktigt). Enligt gamla kartor vi fått ta del av stod huset förr med en av kortsidorna ner mot vägen, med andra kortsidan ner mot sjön. Huset byggdes av en man vid namn Anders Gabrielsson. En man som härstammar från Skråmträsks första bybor. I slutet av 1800-talet/början av 1900-talet blev de boende på gården möjligen less på de stora ytorna som inte kom till användning och var besvärliga att värma upp. Huset timrades då ner, kapades av och timrades upp med långsidorna mot vägen och mot sjön istället. Man vände alltså huset i 90 grader och gjorde det 1/3 mindre än ursprungshuset.
 
1911 stod huset klart igen. Förmodligen byggdes "lilltorpet" därimellan för att ha någonstans att bo. Lilltorpet är inget timmerhus och inte alls lika gediget bygget, det är snett, vint och inte alls samma hantverk som Drömmen. 
De som bodde på gården vid den här tiden hette Emma och Gustav Nyström. De var barnlösa och vi har hört från de äldre herrarna i byn att Emma var en av de snällaste kvinnorna som gick att hitta. Hon gav gossarna i byn pengar och kärlek, då hon inte hade egna barn. Huset hade på den här tiden spåntak och röd, liggande panel med en midja under fönstren där panelen var stående. Det var här vi bestämde oss hur vår fasad skulle se ut. Liggande panel med stående panel längst ner, så tidlöst och fint. Redan här ser man att b.la. oroginalfönstren var utbytta. Även lilltorpets fönster är idag utbytta.

På gården bodde en häst och sju kor. Man odlade på marken och brukade skogen. Timret till Drömmen är huggen på vår egna mark. Som jag nämnt tidigare hade ladugården hunnit flyttats, rivits och sedan rest en hel ny, på platsen där den står idag.
På gården jobbade också en dräng, Oskar Lundström. Han köpte senare loss gården. Det är Fredriks pappas morfar. Oskar och hans fru fick två barn, Margareta (Greta) som är Fredriks farmor och Irma som växte upp här. Emma blev den sista personen som bodde i Drömmen, på 50/60-talet, sedan dess har det varit obebott.
På denna bilden kan man se att originalpanelen är överspikad och taket bytt till röda tegelpannor. En flaggstång prydde gården (en sån ska vi ha igen, en vacker dag!!) och redan här hängde grinden på timmerboa, som hänger där än idag.
Även logen var vid den här tiden faluröd och alldelens rak och fin. Framför stod hässjor, varenda kvadratmeter av gården och ägorna som hörde till brukades och användes. Så fint.
 
De flesta blir imponerade och tagna av vår renoveringssaga. Att vi faktiskt räddar ett ödehus. Ett hus som saknar avlopp, värmesystem (förutom kakelugnarna och vedspisarna) och ordentlig el (några få utanpåliggande, tvistade elsladdar finns i huset) och isolering. Ett projekt som kostar oss i princip alla våra pengar och otroligt stor del av vårt liv. Vi sliter och kämpar, arbetar och arbetar. Veckans alla dagar. Därför gör det lite, men bara lite ont i mig. När folk rynkar på näsan och säger att det var finare förut, i röd falufärg. Att största misstaget man kan göra är att byta ut fönstren (som uppenbarligen inte ens var original). Att vi ska vara varsamma, försiktiga och eftertänksamma. För det är precis vad vi är. Det hade varit så lätt, så lätt att schakta ner drömmen och bygga ett funkishus ala 2017 mitt på backen. Vi hade förmodligen varit klara för länge sedan. Kanske hade det blivit billigare i slutändan? Kanske inte? Vem vet?

Det jag vet och är säker på är att vi följer vår dröm. Jag som "alltid" drömt om ett stort, vitt hus på landet. Vi som försiktigt drar ut varje spik och byter ut golvåsar och bjälklag til nytt material, för att materialet på alla ställen i huset inte håller måttet. Vi som isolerar ordentligt, för att slippa draget som vi levt med i sex år. Vi som gör huset i gammaldags stil, men med bekvämligheter för ett modernt liv. Vi som sparar lister, foder, plankgolv och alla dörrar. Vi som sparat möbler, grejer och ska renovera upp kakelugnarna och vedspisen. Vi vill leva med toaletter, tvättstuga och ett kök där man kan samla vänner och familj. Vi vet att huset inte ser ut som det gjorde 1864. Men sanningen är ju, att huset varit i ständig förvanlig i hundra år (timrats ner, kortats av, bytt fönster, bytt tak, bytt fasad m.m.) så nu sätter vi vår prägel på huset. Skapar vårt drömhus med bra material och med en massa, massa kärlek. Hade vi inte räddat huset, så vet jag inte om någon annan hade gjort det faktiskt.
 
Vi lägger som sagt våra själar, vår tid, våra pengar i detta projekt. Och det är jättekul att visa upp och ha med er på resan. Huset kommer aldrig mer att se ut som på första bilderna här uppe, men jäklar vad bra det kommer att bli, med glasveranda, panoramafönster, ett lantligt kök och modern toalett ala 2018. En go blandning av det gamla 1800-talet med stänk från tiden vi lever i nu. Ge oss några år, så kommer det bli ett riktigt sagohus.
 
...
 
Lite kuriosa.
Anledningen att jag kallar huset för "Drömmenhuset" i sociala medier är helt enkelt för att jag ofta förut sa "Drömmen vore ju att renovera storhuset, det vore Drömmen". Alltid återkommande "Det vore Drömmen att få bo där en dag", "Drömmen vore ju att kunna renovera det". Så när jag startade min Instagram och inläggen började visa både hästar, katter och annat från lantlivet så ville jag hålla lite ordning i flödet. #Drömmehuset, föddes därmed 2015. "Lilltorpet" blev också för att hålla ordning i flödet. Egentligen säger vi nog "lillhuset" eller så i dagligt tal. "Livet på backen" myntades egentligen av min kära svärmor. När hon ringde mig frågade hon "Hur har ni det på backen?" och det tyckte jag lät så vansinnigt mysigt. Gården heter egentligen "Bastukläppen". Men vi bor ju högst upp på en liten backe, så Livet på backen fick det bli.
 
Och vad fint det är, att få leva livet här på backen.