Om att krama ut de njutbara sekunderna
(Bilderna är tagna i april 2017)
 
Fast att det kan vara sådär lite andan i halsen, hejsan hoppsan och upp och ner, så är det ju helt fantastiskt det här vi kallar livet och i synnerhet livet som får levas på landsbygden. Idag; en helt vanlig onsdag i kalendern. Inget extraordinärt med det egentligen, men ändå bubblar små stunder upp som bara fyller mig med livslust. Som när jag rullar upp för backen, parkerar bilen utanför huset och Knut har innan jag hunnit kliva ur bilen redan hoppat upp på huven (med leriga småtassar på den nytvättade bilen förstås) och ser ut att gå sönder över att jag har varit på jobbet heeela dagen. Han gosar in sitt lilla lurviga huvud i min hand och springer sedan till dörren och mjauar febrilt, han bara måste in och äta (eller sova, eller busa med leksaker eller ligga på soffan och spinna). Eller som när jag åker till en bekant (som till min stora glädje börjar bli min kompis) och får träffa hennes alldelens nya små kycklingar och kolla på deras nyinredda hönshus och fika blåbärskaka med två hundkroppar under köksbordet och prata häst hela halva kvällen, när jag åker därifrån på lerig grusväg så tänker jag - Tänk att det finns fler som jag, och ler stort. Eller som när jag rider barbacka på Årvak och han galopperar ett varv helt klockrent på en volt och i bakgrunden spelar storspoven mitt favoritläte och sedan skrittar vi bort svetten i solnedgången som skimrar i rosa och orange. Det må vara stökigt hemma just nu, jag skulle behöva både tvätta kläder, fönster och plocka i diskmaskinen, jag skulle behöva rensa bort vinterkläder och sitta med exjobb och lägga mig i tid. Men jag orkar inte med det när storspoven spelar, hästarna är arbetsvilliga och det finns tjejer i grannbyarna som jag blir glad av att träffa. Jag tror genuint att man (i alla fall jag) blir en lyckligare människa av att leva livet utomhus, hålla igång på kvällarna och njuta av stunderna man lever här och nu. Jag tror inte att det är dåligt att lämna tvätten, disken och exjobbet en kväll för att ha en sån kväll. Då man bara får ladda batterierna och känna att man lever ända ut i fingerspetsarna fast att det bara är en inte så extraordinär onsdag mitt i livet.
 
Jag vet att jag är expert på att romantisera livet på landet. Men jag tycker att det är just så - drömmigt fint - som jag beskriver det här. Det är stunder som dessa som jag lever för, som gör mig genuint lycklig. Under tiden jag skriver detta kommer Knut upp i soffan och trampar på filten bredvid mig med sina tassar och börjar försiktigt att spinna, hans päls mot mina händer är som att ta en Ipren mot huvudvärk eller laga ett läckande rör. Jag känner sån tillfredsställelse i dessa små stunder som bubblar upp i vardagen här. Jag har också smutstvätt, kläder på golvet, dåliga dagar och så, men jag väljer att tycka att det inte är så himla viktigt. Livet i Skråmträsk känns liksom lite på låtsas, som att jag bara lånat det, som att jag varje dag måste krama ut varenda njutbar sekund ur det.
Emmeli

Å. Älsk på allt det där. Jag känner så igen den där kärleken. Du till er fantastiska backe. Och vi till vår gammgård som vi tycker är Drömgården och vår plats på jorden.

KRAM till dig. Och du! Jag lovar dig. Plötsligt är den bara där. Den där pusselbiten.

Kram igen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress