Om att sakna i förväg
 
 
Det är en märklig tid nu. Det känns som att jag borde och måste älska den. Men det gör jag inte. Jag förstår ju att min kropp mår bra av solljuset som tränger in i huden, att min kropp mår bra av mildare väder och mer utetid. Men alltid när våren ska knacka på dörren så gör det lite ont att säga hejdå till mörkret. Vintern på backen kan vara ljuvlig. Det känns som att den precis kom på besök här hos oss i Skråmträsk men jag saknar den redan., bitande kall och riktigt bökig, kan den stundtals vara. Med snöskottning, fönster som inte håller blåsten borta och  små saker inträffar hela tiden; vägen upp till oss drevar igen, Knut får tovor i pälsen av snön och vissa dagar känns det som att fingrarna ska spricka av köld ute i kallstallet. Men det är så svårt att säga hejdå till norrskenet, min kreativitet sprutar ur mig i mörkret, jag älskar att vara ute och springa under stjärnorna och många gånger skjuter jag upp en ridtur till kvällen bara för att det är så himla härligt att vara ute när alla andra har gått in för kvällen. Jag blir lite ledsen när jag tänker att på några veckor ska dubbeltäcket bli enkeltäcke, kakelugnen ska städas ur för säsongen och hästarnas gosiga, varma, täta vinterpäls ska falla av. Jag vet att våren är bra för mig, men vintern och mörkret hade gärna fått stanna lite, lite längre här hos mig.
 
Det känns märkligt men jag tror att jag måste muta mig själv för att gilla tiden vi har framför oss. Jag tänkte lära mig odla. Gå på loppis och handla köksgrejer av rostfritt stål och trä och skänka bort det sista av plast vi har hemma. Jag ska boa hemma, pyssla på och jaga det sista norrskenet för säsongen. Koncentrera mig på sista skoluppgiften och förlora mig i böckernas värld. Så kommer nog övergångstiden att kännas lättare. Det är något med ensamheten som mörkret ger mig som jag gillar. På våren tinar folk fram och jag undrar alltid vart de hållit hus en hel vinter. Hur de kan ha missat den underbara tid som varit. Kanske har de också behovet av tystnaden och mörkret som bäddar runt en som ett mjukt ludd. När jag tänker efter så blir det kanske inte så dumt med mars, takdropp, lite lättare kläder och ljusare aftnar. Bara jag får lära mig odla, gå på loppis och jaga en sista glimt av norrskenet så ska det nog ordna sig ändå.
 
Jag upplever att orden fortsätter att sitta fast i mig...
..Det kanske ordnar upp sig lagomt till ljusets återkomst det med.
Annci

Om att känna igen. Får tårar i ögonvrån av igenkänning. Saknar redan mörkret, det är nästan ljust när jag vaknar nu, gillar att stiga upp i mörkret och tända ljus. Å det har varit alldeles för lite vinter, vill ha snö och kyla.
Våren är fin men jag känner mig inte färdig med vintern ännu.
/Annci

Svar: Tack för dina fina ord <3
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress