Han har fått bära min sorg
Det är mitt i sommaren och solen skiner. Jag tror att det är eftermiddag men den kan lika gärna vara lunchtid. På förmiddagen har min bästa vän, själsfrände och första häst, Trollfrej, somnat in. Jag står i köksfönstret med rödgråtna ögon, uppsvällda ögonlock och igentäppta bihålor. Min blick är tom, glansig av tårar men själen är matt. Jag har aldrig känt sådan otröstelig sorg. Blicken vilar på Årvak, min stora, fina drömhäst. Hans blick letar frenetiskt efter Trollfrej. Han har varken sett eller hört vad som hänt på förmiddagen men han förstår ändå, det syns på hela hans aoura och det skär i mig av att se honom förtvivlad och ledsen. Jag har en minneslucka fram till att jag sitter på stenen i hagen. Jag tror att jag matat Årvak med morötter som jag haft med ut. Men nu är mina händer lika tomma som min blick. Årvak står vid min sida och jag hör mig själv säga "nu är det bara du och jag kvar, lillebror". Han lämnar mig inte, utan står och stadigt vid min sida. Jag hör mig själv fortsätta "Jag ska göra allt i världen för dig, jag hoppas att du vet det". Han står kvar, helt lugn och det enda som hörs är våra andetag som frenetiskt försöker få våra kroppar att fungera trots att sorg som trängt in i oss. Jag sitter på stenen länge men har helt tappat tidsuppfattningen. Han sätter mulen mellan mina knän, låter mig stryka handfalorna över hans virvel i pannan och lutar hakan mot hans pannluggsfäste. På kvällen kommer Årvaks nya sommarbeteskompisar och han förlorar helt förståndet när ena hästen kommer för nära Trollfrejs grav, jag har aldrig förr eller efter sett en häst så arg, med en blick så svart. Varje morgon i två veckor efter det så vandrar Årvak till Trollfrejs grav. Jag går sönder varje gång. Gråter av att se hans sorgtygda, ledsna kropp masa sig ner mot graven i sommarhagen. Jag förstörs innifrån av tanken på hur ledsen han måste vara. Jag går sönder när jag ska rida och märker hur hans motor går på noll cylindrar. Hur min arbetsglada häst har förvandlats till en enda stor suck. Så jag backar bandet och tar kilometervis med steg tillbaka. Jag får bära upp honom och han får bära upp mig. Promenaderna sida vid sida genom byn går inte att räkna längre. Jag viskar saker som "Du är hela min värld" och "Du är allt jag någonsin önskat" och vet att han förstår varenda ord. Vårt band blir starkt och första gången han bjuder upp till en spontan galopp så skrattar jag högt och känner en lyckokänsla börja bubbla inom mig. Han bär upp mig, varenda millimeter av min sorg får han mig att hantera tack vare honom. Jag tänker gång på gång, att om det inte vore för att jag skulle stiga upp till Årvak, så skulle jag nog inte ha stugit upp alls. Jag uppskattar hans stora mule och skryter över hur harmonisk han blivit. En dag vaknar jag och inser att den här hästen kommer jag aldrig att kunna svika, jag kommer aldrig att kunna lämna bort eller sälja honom, han har burit min sorg, och jag har burit hans, och det knöt ihop oss.
 
Fyra månader senare får han prata med en hästviskare och säger så här:
"Årvar vill gärna berätta för dig att han är trygg med dig. Han gillar sättet du är på. att du är en så lugn och stabil människa som alltid bryr dig. Han är också stolt över dig, att du tagit dig genom så många tuffa saker men ändå inte ger upp!", och jag går sönder lite igen, för jag inser att min häst nog känner mig bättre än mig själv. Underbara, godhjärtade varelse.
Natalie

Så himla fint skrivet (sitter med tårar i ögonen)! Kärleken till ens djur alltså <3

Svar: <3 <3 <3
Isabell Lundberg

Linnea

Jag sitter hemma i soffan och gråter ihjäl mig. Fina starka du <3 Vilket vackert inlägg om hur stark kärleken kan vara :(

Svar: Åh, tusen tack <3 Det är riktigt sorgligt att förlora en så nära, kär vän ... <3
Isabell Lundberg

Karin

Läser med tårarna i ögonen, så vackert skrivet om något så ledsamt. Jag har själv blivit tröstad av en annan av våra hästar när min älskling fick somna in efter att hastigt ha insjuknat. Vännen som var kvar visste direkt när jag tänkte på älsklingen, då suckade han djupt. Styrkekram

Svar: Tack för dina ord <3Det är så sorgligt att se hur hästarna påverkas av det också, de som oftast är så sorglösa och kravlöst glada. Kram!
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress