Det värsta med att vara hästägare...
... (förutom när ens fyrbenta bästisar blir sjuka förstås!!)...
Jag älskar att vara hästägare. Det har liksom blivit en stor del av min identitet. Jag blir fort igenkänd som hästtjejen och pratar ofta och mycket om hästarna i mitt liv. Jag har hållit på med hästar i tjugo år nu, sedan jag var fem. När jag var tolv fick jag ha min fösta sommarponny, en shetlandsponny vid namn Kalle. Året efter hade jag en foderponny, shetlandsponnyn Belinda. Året efter fick jag min alldlens egna Trollfrej, den framgångsrika kallblodstravaren som fångade mitt hjärta. Sju år senare, 2014 hämtade jag hem en stor, tovig kille vid namn Moe Årvak som numera är min bästis och trogna springare. 2016 vändes livet upp och ned när Trollfrej akut fick somna in i sommarhagen, och på höstkanten trillade Fapriola helt oplanerat in i mitt liv. Så det kan bli.
 
Jag älskar att vara hästägare med nästan allt vad det innebär. Det finns dock två saker jag tycker är sååå tråkigt. Att 1. kånka på vatten till hästhagen och 2. att fylla hö-påsar med frukost, lunch, middag och kvällshö. Den tiden vill jag ju lägga på att rida, gosa, pyssla i stallet och borra in ansiktet i hästarnas manar. Under åren har vi istället hittat lösningar som underlättar vardagen med hästarna. Istället för att kånka, släpa, fylla och tömma mat och vatten så kan jag nu ägna tiden till mycket annat.
På sommaren går hästarna på bete. Då jag har erfarenhter av fång (hemska sjukdom!) så lider också jag av "fångest" på vår och höst. Jag brukar ha en lååååång inbetning under våren. Som inte tar slut förrän i början av juli, ungefär när semestern tar vid. När de har vant sig vid allt grlngräs så släpper jag hästarna på betet på morgonen och hämtar de åter på kvällen när det är dags för ridning eller den dagliga dosen mys. Sedan får de skrota i vinter-hagen på nätterna. Mycket lättskött. Under sommaren slår vi vårt eget hö och hässjar till torr-hö. Samtidigt lejer vi bort arbetet med inplastning av stora hö-balar. Men gräset slår vi från våra egna marker.
 
När det närmar sig höst så får hästarna beta mindre och mindre äta av det hässjade höet. Här är den bökigast perioden när hö-påsar måste fyllas. När det är för kallt för att beta men för varmt för att öppa en stor plast-höbal. Frukost, lunch, middag och kvällsmat. En herrans massa hö-påsar.
Sedan kommer perioden när hästarna vänjs in på det inplastade hösilaget i några veckor. När jag blandar in lite mer hösilage i det torra höet för varje dag. Sedan vips äter de bara hösilage och nu börjar det vara kallt ute.
 
När det blir vinter är det dags att ge hästarna fri tillgång på mat för att de ska hålla värmen. Fredrik har byggt en fiin foder-häck där Fapriola inte kommer åt att äta så mycket. Hon får ta hand om Årvars spill, och håller kaggen således i schack. På kvällarna får de gå in och äta sin lilla bytta med mineraler. Och dricka vatten. Så får magen vila i någon timme från den fria tillgången.
Under vintern släpper jag bara ut hästarna på morgonen, så står balen i foderhäcken, redo att ätas ur. Sedan håller den i två veckor innan det är dags att köra en ny. I år har vi ställt foderhäcken så nära stängslet det bara går, så kan Fredrik köra en bal med stora traktorn trots att hästarna är i hagen och jag är på jobbet. Det är så himla skönt, och funkar så bra. Så lättskött på något vis. 
 
När våren kommer tillbaka blir det några bökiga veckor med fyllande av hö-påsar och invänjning på torr-hö igen och sedan betet. Men gudar så skönt det är, att under de allra flesta månaderna på året, inte behöva riva, kånka, fylla och svära runt höpåsarna. Det ska ju vara just det - roligt och enkelt att ha djur!
 
Bökigt eller inte med utfodring. Men tänk ändå, att få vara hästägare ändå!
Andra advent
(null)
Andra advent idag. Hade så himla höga förhoppningar på denna helg. Skulle rida och dra hem granris till hästarna, sätta upp hyllor i sadelkammaren och göra praliner. Istället har jag varit inomhus och varit krasslig prick hela helgen. Varit som i en dimma och sovit, tupplurat, frusit, svettats och varit svimfärdig om vartannat. Nu känns det lite bättre. Vilken bortkastad helg.

Jag är överlag dålig på att ta det lugnt. Blir stressad av att vara stilla och vara inne. Mår så bra där ute bland arbetet och stallsysslorna. Men ibland så, säger kroppen stopp. Och det är lite nyttigt det med. Att hinna känna efter och tänka på hur livet ser ut i stort och smått. Allt från hur jag bloggar/instagrammar och kan förbättra innehållet här. Till hur Årvar och jag ska utvecklas nästa år. Och slutligen drömmar om lugna helger i Drömmen. Ja, högt och lågt helt enkelt.

Framför mig ligger en orörd vecka. En av de sista på året. Tänker att det blir en bra vecka det här. Med julbord, häng med pappa och en massa tid att hinna det jag inte hann i helgen. Bara alla baciller och virus håller sig på avstånd så. Så stoppar vi den här helgen långt bort någonstans där den är svår att hitta åt och blickar framåt mot nya äventyr.
Att bara vara människa & ha egentid
Det är nästan midnatt och snön töar från hustaken på backen. Kom nästan precis in från stallet, har borrat in ansiktet i hästarnas pälsar och pratat med dem om allt och inget. Ventilerat allt. Skrattat åt deras upptåg och djupandats. Tidigt imorse fick himlen en ny ängel. Och mina stjärnsystrar förlorade sin mamma. Och det gör så ont i mig att de måste gå igenom allt detta. Jag tänkte först vara tyst ytterligare några dagar, har liksom haft tankarna helt på annat håll på senaste. Men sedan tänkte jag, att jag är ju inte mer än människa ändå. Ni får liksom hänga med i livets upp och ner. I lyckorus och sorg. Och nu, ja just nu, känns det sorgligt. Jag vet inte vad jag ska säga mer än så. Men då vet ni. Att tankarna finns hos De som behöver dem ikväll. Så är det.
 
Annars då. F packade väskan igår och tog första flyget söderut imorse. Snöstormen hade fullkomligt kräkts ut snö på vår backe. Det hanns med både fastkörning och inringning av skottar-svärfar imorse. Ofta sådär - som en cirkus. Jag jobbade lite längre än lovligt på en fredag och handlade sedan två kassar med mat inför helgen. Körde hemåt, tog sats upp för backen och parkerade bilen i garaget. Där ska den få stå. Så nu är det egentid som väntar. Hela helgen lång. Och jag tror inte att det hade kunnat komma mer lägligt. Hur mycket jag än älskar tillsammanstiden så är dessa timmar fyllda med egentid inte alls dåliga. Speciellt nu, när huvudet känns fullt med tankar och så.
 
Jag ser framför mig hur jag pysslar runt på gården, stökar runt i förråden, tänder andra adventsljuset, klipper ihop de där filmerna jag tänkt på så länge, ser film, rider och kelar med hästar och beställer hem årets få julklappar. Så jag slipper trängas med folk i stan. Hur jag fotograferar bild efter bild här hemma. Det är ju så rogivande. Och jag har som vanligt, så mycket att visa. På sin höjd tar jag pappa med mig och åker till byggvaruhandeln inför mitt nästa projekt här hemma. Vill bara vara på backen nu och mysa runt. Så himla hemmakär. 
 
Så nu vet ni. Hur det är med det sorgsna hjärtat, egentiden och så.
Önskar er alla en jättemysig helg. Ta hand om er.