Kan en tvinga fram vårkänslor?
Ute är det grått. Snön smälter bort och förändrar jordklotets albedo, innuti mig finns inga vårkänslor ännu, bara hopp om att få se lite färger snart. April är för mig en besvärlig tid, mina ögon behöver fina saker att vila på och ute är allt bara grått, brunt och femtio nyanser av något oidentifierbart. Jag mår bra av att få frisk luft långt ner i lungorna men känner ännu inget behov av att smita till skogen om kvällarna eller sitta på jordkällaren och se solen gå ner i en rosa cirkussolnedgång. Ännu vilar alla vårkänslor inom mig och till och med katten stannar hellre inne på sofflocket än att springa ut, jaga möss och rulla sig på den framtinande uppfartsvägen. Jag har inte börjat längta efter klorofyllig mat såsom sparris, majskolvar och grillad paprika, ännu känns den rustika älgsteken och kantarellsåsen till som bästa idén när helgen kommer tågandes. Jag tror att hästarna tjuvhåller lite på sista vinterpälsen ifall-att de skulle bli överrumpade med snöoväder den tjugofemte april precis som i fjol.
 
Det är ingenting att må dåligt över, att vårkänslorna inte hittat fram ännu. Lunket går framåt ändå. Dagarna går, saker blir gjorda och livet är fint. Men jag skulle så gärna bara vilja komma ihåg hur en solvarm skog känns, hur the golden hour kan fängsla mig och hur det pirrar i maggropen när jag hör storspovens läte första gången på året. Det känns som att jag har glömt bort hur våren ska vara. 
 
Funderar om man kan tvinga på sig våren. Påskliljorna jag fick av grannflickan skvallrar lite om den färgsprakande årstiden som stundar. Kanske en solgul tröja eller årets första glass i någon vindstilla lä-vägg skulle göra susen. Kanske behöver jag bara tvätta bort alla vinterkläder och ställa bort alla fodrade skor för att locka fram känslan. Det känns lite som att jag gör som hästarna, garderar mig med dunjacka och ullsulor i skorna ännu, för att inte bli besviken om snöstormen kommer den tjugofemte i år igen.
 
I söndags skulle jag egentigen hissat upp bilen och skruvat lös bultarna på däcken för att byta ut dubbarna mot de somriga varianterna med tjusiga fälgar. Men vi lät dem sitta kvar. Åtminstånde en vecka till, kanske blir två. Hujeda mig vad märkligt det är, när hjärnan vill ha vår men kroppen skriker efter ännu en kopp varm choklad, en lite varmare tröja och dubbla filtar i soffan.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress