Från hela mitt hjärta - Tack !
Jag vill från hela mitt hjärta tacka er alla för era fina kommentarer, sms, facebookmeddelanden och samtal. Jag är så tacksam över den enoma responsen jag fått på min norrskensbild jag fotade i torsdags kväll. Det glädjer mig så mycket att den väcker känslor i er och att den sprider glädje.
 
Jag älskar att fotografera och har spenderat många, många nätter ute med stelfrusen nästipp iklädd skoteroverall och stora skoterskor för att försöka hålla värmen. Varje gång jag ser norrsken så spritter det i mig, jag har sagt det så många gånger förr: det är som att min energi tankas med hjälp av norrskenets dans.
 
I torsdags åkte jag buss hem från Umeå. Jag hade varit på studiebesök och där träffade jag en kille som undrade varför i hela världen jag valde att bo i Skråmträsk när hela Umeå låg framför mina fötter. Jag svarade med någon märklig bortförklaring att hästarna är svåra att flytta. Sedan knöt jag näven i jackan och bet ihop käkarna. N e j, det är  i n t e  därför jag väljer att pendla fem timmar om dagen. Det är för allt det andra; storspovens läte på våren, närheten till sjön, tystnaden, höstdimman och första takdroppen från ladugården. Det är ridturerna i djupsnön och långpromenaderna med Fredrik i skogen, det är precis allt med den här bilden:
 
 
När jag hoppade av bussen och möttes av ett helt kolsvart Skråmträsk (där gatlysena inte varit igång på flera kvällar) så flämtade jag till, ovanför mig dansade solpartiklar i ett overkligt skådespel. Det tar ungefär en kvart att gå hem från busshållsplatsen. Jag gick genom en kolsvart by med ett sprakande norrsken ovanför mig och det var precis som att alla mina känslor samlats på himlen. När jag kom innanför dörren så slet jag av mig jeansen och hämtade skoteroverallen i förrådet. Jag samlade ihop kamera, fjärrutlösare och stativ och sprang ut på åkern bredvid huset. Det kändes som att jag skulle spricka om jag inte fick föreviga detta ögonblick. Jag kände så mycket; ilska över den urbana normen, glädje över norrskenet, sorg över att Trollfrej inte var här och delade stunden med mig. Så tänkte jag på Årvar. På min trogna vän som burit mig genom min hjärtesorg i somras och som fortsätter att bära mig nu. Så fick jag en idé. Jag skulle ta en bild som jag kan visa folk, istället för att bortförklara mig med uttjatade ord om stallplatser och om hästar som är svåra att flytta, så ska jag visa dem denna bild. Så ska de få se anledningen att jag aldrig skulle byta bort detta mot något. Ingen karriär, inga pengar, ingen person skulle kunna få mig att lämna detta. Jag hör hemma här. Bland djuren, naturen och norrskenet.
 
Jag har ingen aning hur jag fortsätter nu efter denna enorma respons. Jag kanske borde ha prestationsångest, men jag känner bara ren och skär glädje att få dela med mig av en väldigt fin stund ur mitt liv.
 
 
Sandra

Åh, du beskriver precis det jag känner. Bor nu utanför Stockholm och bara längtar till i vår när jag har pluggat färdigt och kan lämna stressen och flytta till landet. Får också samma kommentarer om varför jag vill flytta från Stockholm men att leva nära naturen och kunna ha djur är min dröm! Är så inspirerande att följa din blogg och instagram. :)

Svar: Tack för dina fina ord Sandra!Jag tycker att det är så märkligt att man ifrågasätts utifrån hur man vill leva sitt liv, att man aldrig får vara ifred och bara vara. Jag hoppas att du en dag får följa dina drömmar och flytta ut till djuren och naturen! Kram!
Isabell Lundberg

PJ:s byffé – från by till fe

Hej du! Första gången jag tittar in här. Vilken fin och intressant blogg du har. Med variation och fina bilder av livet på landet. Påminner något om en annan blogg jag följder: Bland skog och hav som Hanna i Skalmsjö driver. http://www.blandskogochhav.se/

Jag hittade denna blogg via artikeln i tidningen Ridsport.

Jag får bokmärka bloggen och kolla framledes.

Svar: Tack så jättemycket för dina fina ord! :-)
Jag har följt Hannas blogg länge nu, nästan så det känns som att hon blivit min kompis ;-), det är märkligt hur man kan "lära känna" folk över nätet! Älskar hennes blogg så det ser jag som en mycket fin komplimang!

Välkommen hit :-)
Isabell Lundberg

Mikaela

Jättefint foto!!

Svar: Tusen tack du ! :-)
Isabell Lundberg

Wandering Living

Fantastisk bild och framförallt fantastisk läsning! Delar varenda känsla med dig - i det magiska med att lämna stadens brus för allt som finns på landet. Jag minns första gången min livskamrat Oskar var med mig i Stockholm där jag bodde tidigare. När han under en promenad frågade vad alla människor gör i staden? Vad gör man hela dagarna och kvällarna? Han kunde inte för sitt liv förstå vad som fanns där. Och jag förstod inte alls vad han menade. Men nu förstår jag... Allt vi behöver för att andas och riktigt leva finns här ute på landet. Jag har aldrig känt mig så levande som sista åren. Och jag har aldrig njutit så av livet - för här har jag råd att leva. Vi ska precis också börja bygga vårt drömhus! Med en amerikansk veranda där vi kan sitta och blicka ut över det vackra landskapet med åkrar, kor som betar och de röda ladorna som tornar upp sig vid varje kulle. Så roligt att få följa andra som gör samma resa! Stort lycka till med ert livsprojekt! Hälsningar, Johanna

Svar: Åh vad glad jag blir av den här kommentaren. Så fantastiskt härligt det måste vara att ha bestämt sig för huset och platsen, jag tror att det kommer att bli toppenhärligt för er båda två! Håller med dig om att allt som behövs finns på landet, och mer därtill. Känner sån stark livskvalité när jag vistas bland djur och natur, blir en bättre människa här! Kram!
Isabell Lundberg

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress