Vill känna livet i mig
Det är sent. Klockan rusar fram nu och dagarna likaså. Det känns som att tiden är knapp vart jag än befinner mig. Regnet smattrar mot rutan och jag mår gott över att hästarna sover inne i värmen på bäddar av sågspån istället för ute i lervällingen. Här inne har jag precis skickat iväg ett utkast på mitt examensarbete till min handledare. Jag trodde att en känsla av lättnad skulle skölja över mig men jag blev snarare bara mer fast beslutsam att göra klart det så fort som bara möjligt. Så jag kan få livet tillbaka. För det känns som att jag är frihetberövad så länge jag måste spendera all min vakna tid vid en dator. Jag saknar smutsen under naglarna, tiden med djuren och att få vårpyssla på gården. Men jag har lovat mig själv, som en klapp på axeln, att det blir en näst-intill-ledig helg i helgen. Med djupa andetag, sommarvärme i luften och lantliv pulsernade i kroppen. Liv är allt jag behöver just nu och kanske speciellt livet på backen.
 
Imorgon (eller ja, om några få timmar) ska jag gå på en vädligt tung begravning. En begravning som gör att världen förlorade en färgnyans och en av de snällaste, omtänksammaste själar jag någonsin mött. Så det känns som, att liv är det enda som känns relevant just nu.
 
När man är mitt uppe i detta också. Med veckor av spännande saker, stor sorg och mycket tankar på högvarv. Så blir det så påtagligt, hur lite ett examensarbete är värt i ens liv. Hur mycket värde det ligger i hästmular, vårvarma vindar, kaffe på altanen och att få umgås med nära och kära. Hur lite det spelar roll om referenser är rätt angivna, om resultatet är korrekt tolakt och om felkällor detekterats. I slutändan är det ju just så, att allt som spelar roll, är det där meningsfulla i det som pulserar i en och kallas passionen i livet. 
En efterlängtad dag med premiärer och heimlich maneuver
Imorse vaknade vi upp till en decimeter snö. Där och då bestämde jag att näe, nu får det vara bra, nu får det bli vår. Det verkade som att världen bara lyssnade för hujeda mig viljen ljuvlig dag det blev;
Vi sov hos våra vänner Klas och Amalia inatt, vi såg både Eurovision och de som orkade vara vakna (dvs inte jag och Amalia) såg UFC mellan fyra och sju på morgonen. Jag kollade med ett öga sådär ibland så var ändå ganska trött på morgonen. När jag släppt ut hästarna och mockat så satte jag igång med brunch.
Det är tredition för oss, att se UFC och äta brunch dagen efter. Snittar med avocado, amerikanska pannkakor, nutella, melon, juice, skagenröra, ja det mesta som är gott fanns framdukat.
Och Fredriks fredagsbukett han fått av mig. Som tack för att han ställt upp och lagat mat, gjort matlådor och hjälpt till med städningen medan jag jobbat över och gjort exjobb om kvällarna. Lite kul att Fredrik också hade köpt en fredagsbukett till mig, rosor i fina vårfärger. Uppskattning och tacksamhet till varandra <3
Vi åt och åt innan de åkte hem till sitt. Jag stökade bort och la mig för att sova i någon liten timme. Så himmelskt skönt för en trött hjärna och en trött kropp.
När jag vaknade sken solen in och dränkte hela sovrummet i ljus och hade smält bort varenda liten snöflinga. Drog fram krukor, blomjord, skottkärra och alla odlingar. På mig hade jag dessa trädgårdshandskar som min mamma köpt till mig, tack <3 Grejade på med odlingarna så länge det fanns blomjord kvar. Gurka, chilli, sallat, smltron och paprika.
Sedan fick Fapriola besök av hennes fd. sommarmatte med man och barn. Efter det satte jag igång med projektet att kratta hela backen. Jag brukar inte bry mig mycket om vad andra sysslar med men jag måste erkänna; senaste tiden har jag varit såå avundsjuk på folket i de södra delarna av landet, som njutut av vackert väder, kunnat kratta gräsmattan och sitta i en lävägg och sola. Här har det snöat, och blåst. Men idag, äntligen fick det bli premiär med krattan.
En annan sorts premiär med; i höstas investerade vi i en så fin skottkärra. Det är så bra att ha när man i princip jämt drar runt på något skrot eller ska flytta jordhögar eller sten. Har en äldre version av denna i stallet som jag tycker så mycket om. Har riktigt längtat efter att få inviga den. Under tiden var F i huset och började plocka upp golv från övervåningen.
"Made in Sweden", precis så som jag gillar det. Hann drömma mig bort till livet i Drömmen, till en trädgård som ska väckas till liv varje vår och det där växthuset jag vill ta en kaffekopp i om vårkvällarna.
Så körde F bort virke med svärfars blåa monstertraktor. Storspoven spelade hela tiden i bakgrunden, jag krattade så att händerna blev röda. En härlig stund mitt i livet.
När framsidan var klar satte jag mig med näsan i vädret och njöt några minuter av fåglarna, den friska luften och solen som äntligen vågat visa sig. Mitt i allt kommer denna sötnos och biter tag i en pinne och rätt som det är står jag och gör heimlich maneuver med min stackars lilla katt som håller på att kvävas av en pinne i halsen. Åh herregud så rädd jag hann bli, trodde verkligen att vi skulle förlora vår lilla glädjespridare där och då. Men det gick tack och lov bra. Älskade skrutt.
När jag sett till att Knut var okey och stängt in honom inne för att kunna hålla koll på honom så tog jag ett varv. Runt gården som är till hälften min och till hälften min älskade Fredriks. Årvaks feber har gått ner och han är betydligt piggare. Tacksam över mina djur, att de (trots incidenter och saker som sker) (oftast) är friska, krya och harmoniska. Trots att det är mycket jobb, tidiga morgnar och en del tusenlappar som ska läggas på mat, skoning, utrustning osv så är det en livsstil jag aldrig hade bytt bort mot något.
Så tog jag varvet runt Drömmen. Här får ni en tjuvkik på vad som hänt i veckan ("hawaiikjolen" har blivit rakkapad) och det är svårt att inte le stort så fort man tänker på att vi ska bo här en dag. Vårt drömmars hus, vitt med liggande panel, midja och rejält takutsprång. Enkupat tak och fönster med mycket spröjs. Stenfoten som är så magiskt fin, handgjord för många, många år sedan. Ett arv att bevara och sakta förvandla till vårt.
Så såg jag det tillslut, vårtecknet som varit så efterlängtat. Nu händer det, nu är våren på gång.
Några snabba, oroliga ord från mammahjärtat
Han är min klippa och mitt allt. Jag tänker på honom osunt mycket om dagarna, önskar att jag kunde skicka sms till honom eller ha honom på Skype när längtan efter hans mule blir för stor. Som jag nämnt tidigare är det Årvar som hjälpt mig genom min stora sorg och förlust av min självfrände Trollfrej. Han är så viktig för mig, vi delar så mycket. Idag är han för första gången på våra tre år tillsammans sjuk. Han har aldrig varit halt, sjuk eller liknande (förutom ett skärsår han fick i transporten en gång). Han har "bara" feber och är snorig, men det räcker för att mammahjärtat ska hamna i halsgropen. När Trollfrej rycktes ifrån mig så snabbt och han var borta bara så direkt så tänkte jag att jag kommer att bli så hypokondrisk. Det har gått ganska bra fram tills nu. Nu vill jag ju förstås bara flytta ut till stallet och pyssla om honom. Min stora glädjespidare, vad jag är lycklig över den där pussmulen, hans hals som är perfekt att borra in sig i och hela hans aura som utstrålar kraft och nyfikenhet.
 
Jag vet att jag är så pjåskig det bara går, men hästarna ger mig så mycket.
Håll en tumme att detta bara är en snabb vårförkyldning som drabbat honom.