Idag fick drömmen fönster








Hej från världens mest svårfotade drömmenhus! Det växer fram, sakta men säkert, vår dröm!

Idag fick vi massor gjort, det var bitigt och kallt ute, vi hade både fleecelångkalsonger och toppeluva. Fredrik, pappa och svärfar har satt in fyra fönster (de är så magiskt fina att jag smäller av, typ!) och lagat en ladugårdsvägg som lossnat från sitt fäste. Sedan när de ändå var igång packade de in hästtransport, traktor med snöslunga, räfsan till höskörden och körde bort en hästvagn som Fredriks syster ska ha. Jag gjorde stallet, städade i traktorgaraget, skrubbade upp en foderlår, hjälpte mamma en sväng i bagarstugan, var till grannarna med lite bröd, bjöd arbetarna på fika och skottade kärra efter kärra med gammalt hösilage till skithögen. Så nu känns gården ganska redo för vintervila!

MEN fönstrena, är så galet nöjd med dem alltså, kommer att bli galet fint när vi kapat till den stående panelen, fått på fönsterfoder/plåtar, byggt glasverandan/farstukvisten och målat klart. Kan knappt förså själv att vi faktiskt hunnit så långt!

Ikväll blir det god mat och bra film med våra favoritvänner, kram!
Allmänt, Renovering - Drömmenhuset | | Kommentera |

November och verkligheten närmar sig

Dagarna går i ett och det känns som att de rinner ifrån mig. När det är tisdag så känns det som ett ögonblick sedan är helgen här och jag känner en liten stress över att börja om skolan om en vecka. Denna lediga månad har verkligen varit så välbehövlig. Men nu ska jag djupdyka ner i pluggandet igen, jag tänker lite att jag tar det som det kommer, har haft fyra jättefina lediga veckor och nu måste jag trappa upp skolarbetet och göra klart distanskursen. Det kommer att gå bra, har hela ledigheten i kroppen och är förväntansfull för vad jag har framför mig med att plugga 125 %, gå på hållbarhetsprogram, jobba en dag i veckan och sköta allt annat. Det kommet att lösa sig, det vet jag. Ibland behöver man inte mer än så, ledighetskänsla i kroppen och ett förväntansfullt sinne liksom.
 
 Kram.
 
Lantliv | | Kommentera |

Om konsten att bli less på sig själv

När jag åkte buss hem från Umeå förra torsdagen så tänkte jag stilla för mig själv hur less jag var på mig själv. Jag kände bara att nu får det vara nog. Facebook, Blogg, Instagram x 2 och Snapchat. Det känns som jag alltid ska synas. Fast jag ju helst trivs bäst själv, med inte så mycket folk runt om mig och helst vill jag nog ladda batterierna några dagar före och efter ett större evenemang. Det är så jag är liksom, introvert. Hur som helst så satt jag där i bussen och tänkte att nu, nu får det räcka. Varför måste just jag lägga upp bilder och texter på internet? Kan jag inte bara spara dem på min hårddisk eller skriva en liten privat blogg med lösenord och hänglås innan man kommer sig in på dem. Så sa det PANG och min norrskensbild tapetserade internet. Telefonen ringde, plingade och vibrerade i ett.. och mitt i allt det där: jag, jag som nyss var så less på mig själv att jag var redo att aldrig mer besöka en internetsida.
 
Så läste jag kommentarer, och så läste jag några fler. Sedan läste jag alla glada tillrop på sms och tillslut ringde även en äldre man från Herrljunga som bara ville berätta hur glad han blev över den bilden. Så kom jag på mig själv att sitta där med ett leende på läpparna när jag tänkte på hela karusellen. Tänk vad en bild kan beröra, tänk vad bokstäver som bildar ord kan beröra. Tänk vilken kraft det finns i ord och bilder. Så ångrade jag mig igen. Jag vill inte försvinna från internet. Jag vill bara sluta bry mig om vad folk kanske tycker. Jag vill inspirera och interagera med likasinnade. Så nu tar jag sats och utmanar mig själv. Hur less jag än blir på att se mitt egna ansikte ute på internet, jag måste fortsätta. Så spritter det i mig, jag hoppas det blir dimma imorgon så jag kan fotografera, inspirationen virvlar. Jag kommer förmodligen aldrig att förstå mig på mig själv men det är ganska okej bara jag accepterar att det är så det kommer att vara.
 
Så håller jag med Elin i det hon skriver. Att man kan känna sig lite skamsen dagen efter man lagt ut något, speciellt om det ligger lite åsikter eller personliga värderingar bakom inlägget. Så kände jag med norrskensbilden och så känner jag nu med denna text. Djävulen sitter på min axel; Varför ska jag synas liksom? Sen hinner ängeln på andra axeln säga sitt också; Såklart du ska våga, det är att fotografera och trolla med ord du älskar.
 
Det är bra märkligt vad man är för en märklig varelse. Aldrig blir man visst riktigt nöjd. Så därför ska jag börja utamana mig själv. Från och med nu. Utmaningar är bra.
 
Kram!
Text från hjärtat | | Kommentera |
Upp